KONSTEN ATT ÖVERSATTA En enquéte bland nio översättare SONJA BERGVALL ”Hur bär man sig egentligen åt för att fånga en författares stil?” — Det är en fråga som översättare ofta får höra, och i regel verkar det som om den frågande trodde att man måste tillgripa ockulta medel, eller åtminstone ha en sällsam sj älsfrändskap med författaren, för att någotsånär lyckas. Riktigt så subtilt förhåller det sig nog inte, men däremot tror jag det är fördelaktigt om man har tillgång till fyra ”översättardygder”: noggrannhet, känslighet, anspråkslöshet och djärvhet. Till noggrannheten hör inte bara sådana elementa som att man aldrig får dra sig för att — så ofta det behövs, helst lite oftare — slå i lexika och uppslagsböcker, utan framför allt att man måste se efter vad det står i originalet. Det är inte alltid så lätt som del låter — ofta måste man läsa en mening eller fras flera gånger för att verkligen komma underfund med vad den innehåller. Man får också lov att ta hänsyn till vad som står mellan raderna, t.ex. i dialog, där det ofta gäller att försöka rekonstruera den talandes outsagda tankegång och associationer för att få rätta turneringen på repliken, ja redan för att förstå vad som sägs. Lika viktigt, och givetvis inte bara i dialog, är att uppfatta hur något sägs — patetiskt, ironiskt, tveksamt, med eftertryck etc. I båda fallen har översättaren stor användning för känslighet, en egenskap som också behövs som radar när man skall söka sig fram till en svensk form för det sagda. Tonfall, rytm, ords klang och längd och inte minst ordföljden är sådant som man bör ha känsla för. Oftare än vad som nog sker måste ordföljden helt kastas om för att, till exempel, trycket skall komma på det ställe författaren har avsett och meningen få för svenskt öra behaglig avrundning och rytmiskt fall. I sin strävan att ge verket en vacker och träffande svensk form bör översättaren dock förbli anspråkslös. Han bör inte tränga sig emellan författaren och läsaren men besinna att han — åtminstone i detta fall — inte är originalförfattare och följaktligen inte har en sådans frihet. Även om han själv är en framstående språkkonstnär eller ordskapare bör han tygla sina talanger när det är en annans verk han har för händer. ”111 Translators make the book their own... and added beau-ties are but spots”, sade 1600-talspoeten och lingvisten Andrew Marvell. Läsaren bör inte finna en typiskt X-bergsk krumelur, eller ens i och för sig acceptabla dialektala vändningar, i en översatt bok. Det är originalförfattaren som så ostörd som möjligt skall komma till tals, och den svenska språkdräkten bör därför helst inte ge ovidkommande associationer. Vad som här har sagts gäller naturligtvis först och främst då originalförfattarens prosa inte företer några mera slående egendomligheter. Men när det gäller böcker vilkas stil påtagligt skiljer sig från normalprosan? Liksom man inte bör konstra till en rättfram stil bör man inte heller försiktigt slätkamma en som i originalet är vildvuxen och avvikande. I sådana fall bör översättaren vara djärv nog att låta sin svenska sticka av mot den ordinära. Är inte originalförfattaren redan i förväg allmänt känd för att vara svår eller bisarr i sin stil riskerar översättaren visserligen att få kritik för omständlighet eller tyngd, men 516