KONSTEN ATT ÖVERSÄTTA det bör knappast få avskräcka honom. (Hur ofta jämför recensenter förresten med originalet innan de uttalar sig om översättningen? Hur ofta uttalar de sig alls om en översatt boks läsbarhet på svenska?) Men djärvheten bör inte heller här skjuta undan anspråkslösheten. Vad man bör försöka nå fram till är originalets form av avvikelse, inte den egna. Lätt? Nej inte alls. Översättning är inte lätt. Man måste nog acceptera, att hur man än anstränger sig, och vilka ”dygder” man eventuellt besitter, blir en översättning aldrig bra nog. Helt lyckas man aldrig ”fånga en författares stil”. Vad som har koncipierats på ett språk kan inte utan förluster uttryckas på ett annat, därtill är språkens struktur — och ordens klanger, associationsvärden, historia etc. — alltför olika. En översättare blir alltmer benägen att låna ett ord om politiken och beteckna översättning som ”det möjligas konst”. TORSTEN BLOMKVIST Att översätta från engelska är ett ganska intressant yrke, förutsatt att man får en bra eller något så när bra författare att syssla med. Varje skönlitterär författare har sina egenheter, men oavsett om hans språk är svårt eller tämligen lätt blir de första femtio sidorna besvärliga, för så länge dröjer det innan man har blivit förtrogen med hans speciella stil och språkliga karakteristika och funnit den prosa som trognast återger hans sätt att skriva. Ty det eftersträvade målet bör ju vara att göra en översättning där författarens personliga stil fortfarande är märkbar; jag är misstrogen mot s.k. fria översättningar som visserligen kan vara bekväma att göra men ofta medför en uttunning och urvattning av originalets språkdräkt. Och hur mycket betyder inte själva stilen för ett litterärt verk? Lyckligtvis är den där invänjningsprocessen till större delen omedveten, så man slipper sitta och analysera särdrag och grammatiska specialiteter som till en seminarieuppsats. En sak som ofta känns retsam, är att den svenska översättningen nästan alltid blir längre än originalet; på förlagen lär man räkna med att översättningen blir 10 % längre än originaltexten. Det är väl ingenting att göra åt den saken, för svenskan har ju i genomsnitt fler stavelser per ord och omständligare konstruktioner. Men vid puts-ningen av en översättning kan man ofta till sin glädje stryka en del onödiga ord, som har märkvärdigt lätt att halka med av bara farten, och hittar emellanåt med häpen tacksamhet ett kortare synonym. Den häpna tacksamheten beror på ett annat irriterande faktum: att engelskan är så rik och svenskan så relativt fattig på synonymer. Jag har ofta drömt om att vi i nusvenskan skulle återinföra så många gamla svenska ord och uttryck som möjligt för att öka ordförrådet, att vi över huvud taget inte skulle vara så rädda för att ibland skriva lite gammaldags. Ett tag på 40-talet fick man en känsla av att man knappt vågade använda t.ex. ”ty” och ”vilken, -t, -a”, utan prompt måste ta till ”för” och ”som”, även om det blev fyra ”för” och sex ”som” i rad. Jag minns en ung författare in spe som förfasade sig över att jag i en översättning använde ordet ”erbarmligt”, vilket han fann hopplöst förlegat. Numera tycks det där kravet på enkel talspråklighet och ”naturlighet” ha lättat, och det är tur, för svenskan har inte råd att mista några ord, den borde sträva efter att behålla de gamla och skaffa så många nya som möjligt. Fenomenets grundorsak var kanske en inte ovanlig missuppfattning av He-mingways stil. Varför kan för resten inte Svenska Akademien eller Nämnden för svensk språkvård eller något förlag ge ut en svensk ordbok? Svenska Akademiens stora ordbok och Östergrens Nusvensk Ordbok är nog bra, men det dröjer flera år innan de är fullständiga, de är för stora till vardagsbruk och de är för dyra. Jag vill ha en svensk ordbok som förenar det bästa hos The Concise Oxford Dic- 517