KONSTEN ATT ÖVERSÄTTA tionary och The American College Dictionary (som är bättre än Websters lilla, om lite reklam tillätes), där man finge ordens betydelser, konstruktioner och synonymer samt exempel på deras bruk. Efter att ha suttit och översatt ett par timmar hejdar man sig ibland och undrar: Är den här konstruktionen svenska eller anglosvenska ? — Ska det vara i, hos, vid eller på? Då vore en sådan ordbok skön att ha, och jag tror att den dessutom bleve en god affär. Också goda författare slumrar ibland till och släpper ifrån sig partier som är oklart eller dåligt skrivna. Naturligtvis får man först läsa igenom det dunkla stället för att bli säker på att dunklet inte finns hos läsaren. Att sedan göra en översättning lika oklar som originalet är både svårt och motbjudande. I stället får man rensa upp efter förmåga och samvete; ofta räcker det med att en bild eller en del av en bild avlägsnas, ty engelska och amerikanska författare har en viss svaghet för att söka förtydliga sin mening med bilder, sammansatta av sinsemellan oförenliga komponenter — förmodligen i ren språkberus-ning. Däremot får översättaren givetvis aldrig godtyckligt förkorta texten. Allt som står hos författaren skall med i översättningen — på några få undantag när: t.ex. då författaren gör en kort anspelning på förhållanden som helt saknar svensk motsvarighet och skulle vara obegripliga för svenska läsare utan vidlyftiga förklaringar. Har dessa rader i originalet ingen betydelse för handlingen eller resonemanget i boken och störs kompositionen inte av att de tas bort, så stryker man dem efter överläggning med förlagsredaktionen; i annat fall får man sätta in en förklarande not, en utväg som dock av något skäl inte är populär på förlagen. Ett speciellt problem är översättningar av klassiker. Jag tror att man bör översätta dem till nutidssvenska och alltså undvika arkaise-rande stil, som verkar lite tröttsam och oäkta i längden. Det räcker nog i de flesta fall med att man här och var placerar in ett gammalt gott ord ur 16-, 17- eller 1800-talssvenskan för att framhäva den tidsstämning som i övrigt ges av händelserna och miljöskildringen. Här som nästan överallt annars når man den bästa effekten med små medel och små nyanser. MÅRTEN EDLUND Det nya som den amerikanska litteraturen för ett femtontal år sen hade att bjuda ett gammalt trött Europa var ju — vad man än har för uppfattning om konstarten för övrigt — den s.k. hårdkokta romanen med dess un-derstatement-teknik, dess drastiska bildspråk, lakoniska knapphet och skenbara oberördhet inför de flesta kända kusligheter. Sina samtida utlöpare har genren som bekant fått i dagens populära deckare från Raymond Chandler ända ner till Mickey Spillane, och det är särskilt inom dessa herrars favoritområden som svenskan fortfarande lider en skriande brist på adekvata motsvarigheter. I viss mån bör kanske detta betraktas som ett sund-hetstecken eftersom det av naturliga skäl är förbrytarslangen som blommar rikast ur de hopknipta käftarna på Chicagos och Stilla-havskustens hjältar. Medan en stackars svensk översättare efter bästa förmåga söker laborera med exempelvis ”snut” och ”byling”, kan ”The Thesaurus of American Slang” uppvisa närmare tvåhundra olika benämningar på samma kära barn. Med oddsen 1 mot 100 befinner sig översättaren inte i något särskilt avundsvärt utgångsläge då han går till angrepp mot denna revolverprosa. Man har emellertid möjlighet att hjälpligt hålla originalets ton och balans om man då och då prickar in ett svenskt slanguttryck även på ställen där ett sådant saknas i grundtexten. Men just som man tycker sig uppnå överensstämmelse i frekvens är man åter ute på hal is. Många av de slangiga fraserna har nämligen i amerikanskan redan övergått till relativt naturligt vardagsspråk och den svenska versionen får därför vulgärt skorrande bito 518