KONSTEN ATT ÖVERSÄTTA ner som saknar faktiskt stöd i originalet. Det är helt enkelt fel att alltid översätta ”guy” med ”kille” och ”cop” med ”snut”. Och ännu större blir dilemmat när man kommer in på den högre syftande litteraturen med dess både rikare och mer dämpade nyansering. Där är det nog bäst att gå motsatt väg, dvs. ”höja upp” åtskilliga uttryck som i annat fall skulle få slangkaraklär på svenska. Och hur återges en dialekt? Hur tolkas negrernas typiska idiom? Det vet jag faktiskt inte. Här måste man pröva sig fram från fall till fall, och vara konsekvent men inte driva konsekvensen in absurdum. Ett annat problem är den rika floran av termer för statliga, kommunala, politiska och sociala institutioner och befattningshavare. Det är företeelser som i en översättning ofta svävar fritt i luften eftersom de över huvud taget inte existerar i Sverige. Här behövs faktiskt en normalisering. Hur vore det om intresserade översättare samlades några kvällar och helt enkelt kom överens om vad tax assessor, circuit-clerk, chancery-clerk osv. ska heta? Det påstås ju också — med viss rätt — att man inte vet hur bra eller dålig en bok är förrän man har översatt den. Men har översättaren skyldighet att förbättra om han tror sig kunna det? Ja, det beror helt och hållet på författaren. Är denne av sådan klass att man har rätt att vänta sig bättre av honom, då bör han också få stå för vad han har gjort. Tillhör författaren däremot de mindre profeterna är det väl inget som hindrar att man i läsarens intresse ger honom ett handtag. Strängt taget är det här ämnet outtömligt och jag har bara hunnit plocka några ax ur en tämligen begränsad erfarenhet, men två viktiga regler tror jag ändå det går att sätta upp för översättaren: 1. Konstra inte till det i onödan, utan översätt som det står och gör det noggrant. 2. Glöm aldrig det fyrdubbla ansvaret — mot författaren, mot uppdragsgivaren, mot läsaren, mot dig själv. BIRGITTA HAMMAR För en översättare av min typ, d.v.s. som inte samtidigt är författare, ligger det någonting ganska skrämmande i att plötsligt behöva klä alldeles egna tankar i ord. Precis som första uppsatsen på höstterminen — man hade (i bästa fall) en del på hjärtat, men hur, hur skulle man börja? Det vet jag inte heller nu utan kastar mig raskt över ämnet och griper ett ”konstnärligt bekymmer” i högen. Det blev jag själv. Varför flyter orden den ena dagen fram lika fort som maskinen kan knattra, medan man dagen därpå knappast kan få ihop en mening? Graden av utviladhet (finns ett sådant ord?), arbetsro etc. spelar naturligtvis en viss roll, men inte på långt när så stor som man skulle kunna tro. Varför är man inte alltid inspirerad? Mycket beror på vad man tycker om originalet, och den första regeln för en verkligt samvetsgrann översättare bör givetvis vara att aldrig ta en översättning som inte fängslar, griper eller roar honom. Att ge sig i kast med något som man inte alls förstår sig på är direkt dumt och ger alltid ett dåligt resultat. Vad är svårast att översätta? För mig slang och dialekt. Att flytta över exempelvis cockney eller någon sydstatsdialekt till en svensk motsvarighet (oftast icke existerande) — där lurar stora faror! Alltför lätt blir det någon sorts konstlad söderamris eller hemvävt dalamål (och hur många av oss översättare kan, alldeles frånsett att det ger felaktig lokalfärg, söderamris och dalamål?). Något råd? Bara det mycket vaga att lyssna, samla på ord och uttryck, läsa andras goda översättningar och för övrigt arbeta på känn. Det viktigaste, tycker jag är att inte överdriva, att hellre nöja sig med lätta antydningar än att bre på för tjockt. Någon hjälp kan man ibland ha av att använda en ljudenligare stavning för att få fram s.k. obildat tal. Men också här måste man gå balansgång: det blir tröttsamt för ögat att sida upp och sida ner kämpa med en ovan stavning. 519