KONSTEN ATT ÖVERSÄTTA Får man förkorta? Absolut inte, såvida det inte kan ske i samarbete med författaren. Skära bort oklart eller illa skrivna partier? I princip nej. En översättare får inte vara någon sorts uppsatslärare som stryker och korrigerar; att stället förefaller dunkelt kan ju bero på hans egen fattningsförmåga. Då får man ödmjukt erkänna att ”det här går över min horisont”, och först sedan man gjort alla ansträngningar att vinna klarhet (genom att rådfråga auktoriteter) men ändå ej nått önskat resultat, kan man tillåta sig att retuschera eller i nödfall utelämna något. (Någon gång kan ett tillägg bli nödvändigt, till exempel när man ska låta två personer bli du i en översättning från engelska.) En fråga som kanske kan diskuteras är hur pass slängd i det främmande språket en översättare måste vara. Givetvis bör han ”kunna engelska” (resp, tyska, ryska, italienska etc.) men måste han vara perfekt? Nej, anser jag (men här talar jag pro domo), det viktigaste är att kunna svenska samt ha känsla för det språk man ska översätta. Faran av att tala det främmande språket lika bra som sitt eget är att anglicismer, gallicismer etc. lättare slinker med. (Att översätta från norska och danska är det svåraste som finns, just för att det är så lätt.) NILS HOLMBERG Den fråga ni tar upp öppnar så rika och intressanta perspektiv att den kunde behandlas sida upp och sida ner utan att bli uttömd. För att inte bli alltför vidlyftig ska jag därför begränsa mig till de punkter som ni själv har givit anvisning om. När jag för några år sen arbetade med Thomas Manus ”Lotte i Weimar” påträffade jag en passus som jag trots energiska ansträngningar inte lyckades bena ut. Jag konsulterade en gammal fin och lärd wienare som dessutom var Thomas Mann-expert men även han måste ge upp försöket. Vad ska jag då göra? undrade jag. Man kan ju inte lämna det så här! Varför inte? sa den gamle herrn. Om författaren skriver något som inte ens vi tysktalande förstår, så kan man väl inte begära att en utlänning ska förstå det bättre? Jag nämnde sedermera episoden för Thomas Mann själv; han log sitt visa och underfundiga gammalmansleende men gjorde ingen kommentar. Slutsatsen? Jo, först och främst att man inte ”förtydligar” författare i denna klass, hos vilka man inte har anledning att misstänka att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Den som ger sig på att läsa en sån författare får finna sig i att lägga ner en viss tankemöda för att till sista droppen få fram den estetiska och intellektuella njutning som verket gömmer. Men med celebriteter av lägre rang är det en annan sak. Här bör översättaren enligt min mening — givetvis med vederbörande förlags goda minne — fylla samma uppgift som de ”lektorer” eller ”edi-torer” som BLM:s sommarnummer gav en intressant redogörelse för. Läsaren skulle bara veta vilka fadäser även mycket kända författare gör sig skyldiga till och vilka bla-mager de kan räddas ifrån genom några skickliga penndrag av en vaken översättare! Ibland frestas man faktiskt att låta grodorna stå kvar för att avslöja kejsaren i hans nya kläder. Samma resonemang gäller i stort sett om förkortningar. Många sidor i modern anglosaxisk litteratur skulle vara oskrivna om inte författaren honorerades efter ord, och det finns ingen anledning att vederbörande svenska förlag ska ta på sig motsvarande extra översätt-ningskostnader. Jag vågar säga att samtliga förkortningar som sker i sådana fall är till fromma för bokens läsbarhet. Med klassikerna är förhållandet lite ömtåligare; dem bör man ju inte peta på i onödan, men å andra sidan har åtskilliga av dem så många utvikningar vid sidan av ämnet, moraliska och filosofiska (Fielding, Voltaire) eller etnografiska (Walter Scott) att framställningen tyngs i orimlig grad för en modern läsekrets. 520