KONSTEN ATT ÖVERSÄTTA Stilen i klassikeröversättningar? Ja, på denna punkt ska jag tillåta mig att återge några ord som jag fogade till översättningen av ”Den helige syndaren” (förlåt att jag råkar in på Thomas Mann igen!) och som, mutatis mutandis, kan tillämpas på frågan över huvud taget. ”En tidstrogen svensk parafras skulle kräva riklig användning av 1100— 1200-talsspråk, vilket ju knappast existerar i skrift. Även om man valde en stil som låg några sekler längre fram i tiden, kan det befaras att läsaren skulle finna språket egendomligt, och översättaren har därför stannat vid att endast ge stilen en viss ålderdomlig touche, i hopp att åtminstone kunna ge en aning om den tidsstämning som... originalarbetet skänker.” Och slutligen den hårdkokta romanen. Ja, i betraktande av de förträffliga resultat som de härpå specialiserade översättarna åstadkommer förefaller detta problem inte olösligt. Fast naturligtvis delar dessa böcker allt slangspråks öde att hastigt åldras. Några andra områden där inte en kvalificerad översättare ska kunna forma sitt eget modersmål på ett tillfredsställande sätt kan jag i en hast inte erinra mig. GÖRAN SALANDER Att översätta är omöjligt. Att klä en engelsk, fransk eller hottentottisk författares verk i svensk språkdräkt innebär att ur ett ordförråd som man tror sig känna till (och möjligen också känner till något så när) välja de ord, de associationsgivare, som ger den svenske läsaren exakt samma föreställningar som originaltexten ger författarens landsmän — detta trots att man aldrig riktigt kan veta vilka dessa föreställningar är. Man kan aldrig få en detaljerad uppfattning om den ström av tankar och känslor, den väv av associationer, som även de mest slitna ord i det främmande språket ger upphov till hos den som har del till modersmål, och det är givetvis ännu omöjligare att sätta sig in i hur en utländsk förfat tares landsmän reagerar inför hans rent personliga språkbruk. Men översättningar behövs, och därför måste en del människor syssla med att försöka utföra det omöjliga. Översättarens centrala och ständigt aktuella problem blir kort sagt: översätter jag just nu författaren, eller bara språket? När Graham Greene på just detta ställe använder just det här ordet, tar han det då i det så kallade normala språkbrukets betydelse, eller lägger han in en speciell nyans i det? Och vad är för resten det normala språkbruket? Om jag väljer det här svenska ordet, inger jag då den svenske läsaren de föreställningar som författaren vill framkalla? Problemet är i princip olösligt, men man har en känsla av att en del översättare lyckas komma mycket nära en lösning. Observera ordet ”känsla” — både översättaren och den som bedömer hans arbete måste i viss mån lita till intuitionen. Problemet blir ännu mer tillspetsat när det gäller klassikeröversättningar. Då tillkommer nämligen ytterligare en fråga: gör författarens språk ett ålderdomligt intryck på hans egna landsmän? Skillnaden mellan de äldre litteraturepokernas och nutidens språkbruk är nog större i svenskan än i till exempel de stora kulturspråken, och därför bör man nog akta sig för att ge en alltför ålderdomlig helhetsprägel åt klassikeröversättningarna. I stället får man försöka suggerera fram känslan av avstånd i tiden genom att på enstaka punkter använda särpräglade ord eller tillämpa speciella stilistiska grepp. Ibland ställs man inför problemet att författaren tycks motverka sina egna syften, så till vida som ett parti förefaller oklart eller dåligt skrivet — det kan gunås stundom gälla verket i dess helhet. Hur gör man då? Ja, man får balansera sig fram. Alla översättningar skall vara trogna, men inte nödvändigtvis bokstavstrogna, och det är naturligtvis ingenting vunnet med att läsaren blir övertygad om att det är översättaren som skriver dåligt, inte författaren — då har man gått ifrån grundprincipen, att bibringa läsaren de 521