KONSTEN ATT ÖVERSÄTTA föreställningar som författaren vill åstadkomma hos honom. Om någon frågar: ”När har översättaren rätt att förkorta en text?”, så blir svaret: ”Aldrig.” Däremot kan förlaget och författaren komma överens om att ett verk skall förkortas, men det är en annan historia. EINAR THERMAENIUS Det var i hög grad glädjande att BLM har tagit upp översättningsproblemen. För egen del måste jag tyvärr på grund av omständigheterna fatta mig kort, men ber i alla fall få lämna följande lilla bidrag. För att börja med översättarens rätt att förkorta så beror ju denna ofta på författaren. Åtminstone har då jag råkat ut för författare som enständigt har vägrat att låta förkorta sig med en enda rad. Om däremot ingenting särskilt är bestämt i detta avseende i kontraktet mellan författaren och förläggaren så torde det bero på att författaren lägger större vikt på upplagans storlek än på översättningens följsamhet, och i detta fall får väl översättaren alltså handla efter bästa litterära samvete. Detsamma torde väl i de flesta fall gälla översättarens sätt att behandla oklara eller illa skrivna partier i originalet. Detta kan förefalla vanvördigt och är det naturligtvis också om inte översättaren i allt sitt görande har den regeln för ögonen att den idealiska översättningen skall se ut som om den inte var översatt alls utan författad på svenska. En översättning utförd av en författare måste sålunda paradoxalt nog bli ”sämre” än en som utförts av en ”vanlig” översättare. Den risken är nämligen mycket stor att originalförfattarens personlighet kommer att skymmas bakom den översättande författarens. Och resultatet blir alltså eventuellt inte så mycket en översättning som en omdiktning. Att finna adekvata motsvarigheter på svenska till utländska ord tycks faktiskt bli allt svårare, åtminstone när det gäller engels kan (eller rättare sagt amerikanskan), som tycks utvecklas med en hastighet där svenskan ligger långt efter. Ett tjugo år gammalt amerikanskt slanglexikon är ju exempelvis hopplöst föråldrat, och de amerikanska dictiona-ries företer ju diverse luckor även i senaste åtkomliga upplagor. Så det är väl ingenting annat att göra för den förargade och intresserade översättaren än att använda sitt avlyss-ningsinstrument efter bästa förmåga och själv tillverka de nya ord som kan behövas då och då. Klassikeröversättningarna är ett besvärligt problem som gott kunde ge stoff till en doktorsavhandling, i fall det funnes någon akademisk grad som hette transl. dr. I sista hand beror det väl på vad översättningen skall användas till. En översättning av Chaucer, avsedd som ett bidrag till studiet av 1300-tals-engelskan, komme naturligtvis att se ut på ett helt annat sätt än om den endast ville ge moderna läsare underhållningslektyr. Mellan dessa båda ytterligheter kan man placera in hur många alternativ som helst i fråga om vederbörande klassikers ålder och avsikten med översättningen. ELSA THULIN En väsentlig svårighet vid översättning från de språk jag huvudsakligast sysslar med — franska och italienska — är bristen på fullgoda lexika. Mig veterligt finns ingen ordbok, så pass modern att den upptar exempelvis termer som danats i samband med de senaste rönen på forskningens och vetenskapernas områden. (Inom medicinen bl.a. ”sänka”.) Detsamma gäller olika sorters slang (militär-, politisk-, arbetar- och skolslang m.fl.). Här får översättaren söka klara sig genom att kontakta yrkesfolk på ifrågavarande områden. Om några avsnitt i en bok förefaller mig oklara eller illa formulerade, brukar jag skriva till författaren och be honom återge dem i andra ordalag, om möjligt mer entydiga. Beträffande översättarens rätt att för 522