KONSTEN ATT ÖVERSÄTTA korta, är det rådligast att inhämta författarens medgivande, om man ej vill riskera missnöje från hans sida och anmärkningar av de svenska kritikerna. Har man bärande skäl att anföra, brukar författaren beredvilligt lämna både sin tillåtelse och konkreta råd betr, strykningar resp, sammandragningar. Frågan om lämpligheten att söka ge en arkaiserande prägel åt översättningar av klassiker är vansklig att besvara generellt. En fullt genomförd arkaisering är dock sällan tillrådlig. Men naturligtvis bör man noga akta sig för anakroniser. Moderna ord och uttryck som ej vunnit burskap i svensk skönlitteratur vid den tidpunkt då bokens handling utspelas måste ovillkorligen undvikas. Däremot är det knappast tillrådligt att begagna det vid ifrågavarande epok i svenskan gällande stavningssättet — det skulle göra den svenska versionen alltför tungläst för modern publik. En besvärlig detalj i detta sammanhang är verbens pluralform. Själv brukar jag begränsa denna till brev- och dagboksutdrag, offentliga handlingar o.dyl. Vissa ord vållar (åtminstone mig) ofta huvudbry. Ett exempel är det franska substantivet ”esprit”. Det är så mångtydigt att man i varje förekommande fall klart måste veta vad författaren åsyftar, vilken mening han inlägger i ordet. Detta är inte alltid möjligt att avgöra utan att interpellera auktorn. Gränsen mellan skönlitteratur och speciallitteratur är stundom svår att uppdraga. Hur skall man exempelvis klassificera en biografi över en berömd författare eller politiker (George Sand, Disraeli) ? Eller ett verk om konst, resp, filosofi (Malraux’ ”La psycho-logie de 1’Art” — ”Le Musée Imaginaire”) om det icke kan inrangeras under rubriken konsthistoria eller filosofi? I dylika fall nödgas översättaren läsa åtskilligt ”bredvid” och välja sin stil så att den fyller kraven på sakligt riktigt ordval utan att därför bli alltför tungläst och utan att den skönlitterära (konstnärliga) prägeln går förlorad. Icke minst på grund av bristen på up-to- date lexika anser jag det vara av vital betydelse att översättare så ofta som möjligt vistas någon tid i de länder, från vilkas språk vederbörande överflyttar verk till svenska. Självfallet måste man också följa med sitt eget språks utveckling både i fråga om ordförråd och stilistik. Man måste, m.a.o., oavbrutet utvidga sina kunskaper genom läsning och om möjligt genom levande kontakt med författarvärlden. ASTA WICKMAN Översättarproblem? Att komma med generella synpunkter på något så individuellt är svårt. Vad som för mig är ett väsentligt problem är för en annan översättare bagatell-artat, medan kanske jag inte funderar en sekund på ”problem”, som andra grubblar sig gråhåriga på. Det finns några nära nog klassiska ”problem”, som de flesta översättare för på tal så snart man kommer in på översättningar: ”Har man rätt att förkorta?” ”Har man rätt att förbättra illa skrivna partier?” ”Har man rätt att förtydliga sådant som är dunkelt eller oklart?” Alla de där frågorna har jag svårt att förstå att de kan bli till problem för någon. Såvitt jag kan förstå, är de mycket enkelt besvarade: ”Nej.” Jag tycker det är underligt att någon ens kommer på idén alt ställa sådana frågor, som ingen ansvarskän-nande översättare borde kunna besvara på mer än detta enda sätt. Härav framgår, förmodar jag, att jag är avgjord motståndare till varje egenmäktigt ingrepp i en författares verk. Den som inte kan avhålla sig från sådant skall inte ägna sig åt översättarverksam-het utan bör övergå till eget författeri. Till översättare duger de inte. Om jag i korthet skall motivera min inställning så blir det så: 1) Har man rätt att förkorta? Förkortning blir stympning av en helhet, och vem garanterar att översättaren har sinne för väsentligt och oväsentligt? Vill det sig illa kan han i 523