KONSTEN ATT ÖVERSÄTTA hastigheten råka operera bort själva sparrisknopparna, så att säga, de fina nyanser och skiftningar författaren arbetat med kanske för att framhäva något visst, för kontrastverkan eller för något som annars har betydelse för helheten. Det fordras känslighet och lyhördhet för att utföra sådana operationer. Förkortning blir alltid förvanskning och borde inte få förekomma; åtminstone inte med bibehållet författarnamn. Produkten är ju inte längre författarens andas barn utan ett slags litterär bastard, som översättaren satt sin prägel på men författaren måste ta faderskapsansvaret för — och kritikernas dom. Fast han ingen aning har om förfalskningen. Sådant är upprörande. Det är rent ohederligt. 2) Har man rätt att förbättra illa skrivna partier? Nej. Av samma skäl som ovanstående. Tyvärr är en del översättare mycket roade av och kvicka med att ”förbättra”. Oavsett satsen: ”Om smak skall man inte tvista” finner jag det egendomligt att de inte inser, att de inte längre förmedlar författaren sådan han är utan sådan som de anser att han borde vara — och det är väl ändå att ta sig lite väl stora friheter. Det blir ju ren förvanskning. 3) Har man rätt att förtydliga det som är dunkelt eller oklart? Nej. Vem borgar för att översättarens uppfattning och ”klarläggning” är riktig? Intuitionens gudagåva är få given, och det är nog inte alltid översättaren äger förutsättningar att ställa in sig på samma våglängd som den författare han ger sig på att ”tolka”. Jag förmodar det låter okollegialt, men jag anser i alla fall att de stora författarna, de må vara klassiker eller moderna, är finare och känsligare instrument och större konstnärer än vad deras översättare många gånger är. Därför blir chanserna till misstydningar, när översättaren försöker ”förtydliga”, oroväckande stora och borde inte få förekomma. Vaga partier skall överflyttas exakt som de är — vilket förvisso inte är lika enkelt som det låter. Det ställer stora krav på sin man, främst då verklig hängivenhet för arbe tet men också på ändlösa fonder av tålamod: det kan ta månader innan den slutliga, perfekta svenska formen mognar fram. Övriga hjälpredskap är intuition, stillhet, ensamhet och fullständigt uppgående i arbetet samt förmåga och vilja till självutplånelse. Man måste identifiera sig med författarens psyke, se med hans ögon, lyssna med hans öron, leva med hans själ; med mindre går det inte. I detta sammanhang ett ord om stil-frågan. En översättare skall helst vara något av kameleont, skifta inte färg men stil med varje ny författare han arbetar med. Det är svårt. Och framför allt oerhört tidskrävande. Jag minns första gången jag skulle översätta Go-gol. Med sina ibland halvsideslånga, invecklat uppbyggda fraser är han intressant att arbeta med men inte lätt. I mer än en vecka höll jag på med bara första sidan innan jag lyckades ”få in stilen”; men sedan gick ju fortsättningen av sig själv. Många översättare klarar både Gogol, och andra, på ett mycket snabbare och smärtfriare sätt: de hugger bara av satserna lite här och var på lämpliga ställen, så att de får lätthanterligare stycken att arbeta med. Sådant är inte fair play. Större ansvarskänsla bör en översättare ha än att han av rena bekvämlighetsskäl ger en vrångbild av originalet, även om själva innehållet är intakt. Stor orätt görs både författare och publik. Att med ett översättningsarbete slå sig ned vid skrivmaskinen och på kortast möjliga tid knacka över innehållet, storyn, på sin egen, personliga normalsvenska är absolut förkastligt — svenskan må sedan vara hur ledig och elegant och lättflytande som helst. Slutligen ett par ord om vad som för mig är problem. 1) Ekonomin. Vilken ju inte här skall diskuteras. 2) Hur man skall bära sig åt för att — utan att bli illa anskriven hos dessa sina ”arbetsgivare” — komma till rätta med vissa tidningar och förlag, som klåfingrigt tassar på omsorgsfullt genomarbetade manuskript. Efter korrekturläsningen sker stundom överraskande ting, och man möter med häp 524