TEATERBREV FRÅN PARIS nad och förtvivlan sitt arbete i tryck a) under nya titlar; b) ncdstruket och förkortat med ibland olyckliga resultat; samt c) omstiliserat och ”förbättrat” till banal journalistsvenska, slätstruken, orytmisk och stundom med felak tigheter som insmugit sig. Men med sitt namn står man som garant för översättningen och måste bära ansvaret. Det är problem... Och hur man skall bära sig åt med dem vet inte jag. TEATERBREV FRÅN PARIS av C.-G. BJURSTRÖM Den parisiska teatersäsongen som ebbade ut i slutet av juni har varit ganska fattig på nyheter — åtminstone från författarnas sida. Salacrou och Camus har lyst med sin frånvaro, Sartre har representerats av ett par repriser och Anouilhs ”Medea” som till stor del tack vare ett fatalt missgrepp i rollfördelningen blev så illa mottagen, är skriven för länge sedan, utgiven i bokform och redan spelad i hela Skandinavien. Samtidigt med ”Medea” gavs en lekfull liten pjäs av Georges Neveux, ”Zamore”, vars blandning av ödestragedi och luftig dröm väckt livlig anklang och fått var och en att beklaga att hans namn inte oftare förekommer på programmen. På de flesta teatrarna har succépjäser från föregående år eller rent av från teatersäsongen 1951—1952 fortsatt att dra fulla hus. Det nya dramat Teaterdirektörernas konservatism och försiktighet förvånar mindre när man tänker på vilka bakslag Barrault och Vilar tidigare utsatt sig för när de velat spela modern dramatik. Dessa Frankrikes ojämförligt största och djärvaste teatermän har inte haft tur med sina nya författare. Barrault har under det gångna året med stor framgång turnerat i Kanada och Amerika, något som man väl unnar honom efter det dystra året 1951—1952. Men hans frånvaro i Paris har skapat ett ytterst kännbart tomrum. Vilar verkade under början av året ganska allvarligt hotad av de politiska intriger och illvilliga presskampanjer som igångsattes, till stor del under åberopande av hans misslyckande med de ”obegripliga” författarna Pichette och Vauthier. Men han har genom en rad föreställningar krossat sina motståndare under sina framgångar. Visserligen har han i år inte vågat sig på moderna franska pjäser utan spelat Mussets ”Loren-zaccio”, Eliots ”Mordet i katedralen”, Büch-ners ”Dantons död” och Shakespeares ”Richard II”. Framför allt har uppsättningen av ”Dantons död” utmärkt sig genom sina stora, enkla och rena linjer, sin lidelse och sin kraftfullhet. Det kan för resten även påminnas om att Vilar för denna pjäs inte hade tillgång till ett av sina trumfess, den omåttligt populäre skådespelaren Gérard Philippe, vilken var upptagen av att filma. Huvudrollen uppbars av Ivernels breda tjurnacke. Nästa säsong kan man hoppas få se Barrault och Vilar tävla sida vid sida. Som strålarna som förebådar den uppgående solen har nämligen ryktet om Barraults triumf vid festivalen i Bordeaux med ”Le livre de Christophe Colomb” av Paul Claudel nått fram till Paris och i höst kommer den att sättas upp på Théåtre de Marigny. Den nya dramatiken får man i år söka på de små teatrarna. Hos författarna märkes två tendenser: dels en ordrik och poetisk-retorisk dramatik som söker återknyta till den klassiska franska tragedin, men utnyttjar moderna poetiska uttryckssätt som till stor del inspirerats av Lorca; dels en dramatik där ordens uppgift snarare består i att antyda, frammana eller rent av i att desorientera och riva ner, snarare än att uppbygga och tjusa. Inom den senare teatern spelar även det rent sceniska en mycket större roll. Den kan sägas återgå på den tyska expressionismen samt på franska föregångare som Artaud. Den förra tendensen representerar absolut 525