C.-G. DJURSTRÖM Maurice Clavel, som i år presenterat ett nytt drama: ”Canduela”. Intrigen är väl mycket präglad av Lorca: den stolta, oböjliga modern som skickar sina söner till det förödande frihetskriget mot Napoleon och som straffar sin dotter för den vanära hon bringat över huset genom att i femton år hålla hennes ”oäkting” inlåst, påminner litet för mycket om Bernarda. Pjäsens värde består mer i det poetiska språket än i handlingen, och känslor och attityder är uppskruvade i höjd med uttryckssättet. Kritiken har inte varit alltför nådig och Clavel har anklagats för att spänna upp ett ”ordtapisseri” mellan åskådarna och pjäsen. Clavel har emellertid med entusiasm tagit upp den definition som lämnats på hans pjäs och har framhållit att denna ordets pre-dominans är ett drag som återfinnes hos t.ex. Pichette och Vauthier, samt att han är övertygad om att detta är framtiden. Trots den känsla av bitvis oframkomlig orddjungel som ”Canduela” förmedlar, är det i sin genre en praktfull pjäs, som fått den inramning den krävde av Raymond Hermantier på Théåtre de 1’Humour. Sällan har teatern dock gjort mindre skäl för sitt namn. Tydligt Lorca-influerad är också ”LTle des Chevres” av den nyligen avlidne italienske författaren Ugo Betti — för att inte tala om ”Velca” av hans landsman Tullio Pinelli. ”LTle des Chevres” har i motsats till Clavels pjäs fått ett mycket gott mottagande. Historien om hur en vagabond och snyltgäst slår sig ner hos tre ensamma kvinnor och blir älskare åt mor, dotter och svägerska, ända tills de rycker sig lös ur hans trollkraft och låter honom dö i en brunn, är i sig själv rätt otrolig, fastän den andra akten övertygar genom sin kvävande sensualitet. Desto osäkrare förefaller den genom att den inte utspelas mellan jordnära, kraftfulla och primitiva gestalter, utan mellan bortlupna stadsbor i rustik miljö — deras psykologiska utveckling påminner inte så litet om frökenfingrar som får blåsor av att gripa om en spade. Vagabonden är den mest troliga och är i sin amoralitet och sitt skryt tämligen nära vissa Hamsunfigurer. Mera intellektuell och retorisk är Jean Mo-GINs nya pjäs ”Le rempart de coton”. Den utspelas i sydstatsmilj ö, under inbördeskriget, men har ett ytterst aktuellt innehåll. Den unge plantageägaren som är pjäsens huvudfigur, har under hela kriget förblivit lugnt sittande på sin veranda och läst romaner och överlåtit kriget åt yrkesfolket. När fienden tränger segrande fram, vaknar han plötsligt till liv och beslutar att försvara sig. Den vall av bomullsbalar som han låter resa kring sitt hus är lika absurd och ineffektiv som hans motstånd kan beräknas vara och alla söker avråda honom. Han framhärdar trots allt och ser sitt hus skövlas, sitt folk falla och sin hustru stupa — men just i det ögonblick han börjar tvivla på sig själv och fråga om han gjort rätt, om alla dessa offer verkligen tjänar till något, kommer budbärare och ber honom ställa sig i spetsen för den revolt hans motstånd har framkallat. Han vägrar att svara och ta på sig ytterligare ansvar, upproret slås ner, han själv besegras, men nordstatsgeneralen erbjuder honom att, eftersom han genom sitt handlingssätt vunnit folkets förtroende, överta posten som provinsens guvernör och genom ett uppbyggande arbete under nordstaternas beskydd, rädda vad som räddas kan och läka de sår han själv till stor del är medskyldig till. I sista stund vägrar han på nytt. Hans ord är nej, hans lön blir döden, men kanske, säger han, har han genom sitt motstånd givit de människor, som i morgon kommer att styras av praktiska och kompromissande statsmän, rätten att fortfarande kalla sig människor. Han kräver för människan rätten att tvivla, att handla utan att vara övertygad om att absolut ha rätt, dvs. att handla utan fanatism och denna tillkämpade övertygelse som i våra dagar driver både öster och väster till frivillig blindhet och dövhet. Mogins idealitet är en positiv motvikt mot det ”absurda” som man ju stöter på i litteraturen överallt och hans tes är kanske inte så avlägsen den Camus företräder. Bland författare som kan sägas företräda den andra tendensen i fransk teater i dag, motsvaras inte absurditeten av ett liknande positivt program. Adamov och lonesco är exponenter för en förtvivlad, nästan hatisk syn på världen, som ger näring åt en grym humor och en skärande ironi. I ”Tous contre tous” har Adamov efter några alltför töcken insvepta pjäser funnit ett klarare språk och större scenisk effektivitet. I det ”allas krig mot alla” som världen är i dag, sveper förföljelsen fram, än hit än dit. Att den först riktas mot ”immigranterna”, vilka igenkännes på att de haltar, påminner om rasförföljelserna, men det är inte bara denna speciella form för förföljelse Adamov vill brännmärka. Haltandet, som blir orsaken till dessa människors död, är en symbol för de rent löjliga grunder som ger upp 526