TEATERBREV FRÅN PARIS hov till en diskriminering, vilken egentligen endast är ett uttryck för en hänsynslös, låg och vidrig egoism. Ledaren för ”immigrantförföljelserna” tvingas att när vinden slagit om låtsas halta för att rädda sitt liv och pjäsen slutar med att förföljelsens vindflöjel på nytt vänder sig och såväl ”immigranter” som ”infödda” arkebuseras huller och buller av råa och stupida, helt vanliga människor som fått ett gevär i handen. Inoescos pjäser, som kommit ut i bokhandeln, och som uppförts på Théåtre de la Huchette, har inte samma politiska bakgrund. Han angriper vardagen med dess löjliga konventioner och plockar med ett nästan sadistiskt leende sönder det enklaste. Hedervärda personer utbyter absolut meningslösa fraser under artiga former, människor och ord är lika ointressanta och absolut utbytbara mot vad som helst annat. Men dialogen mal och mal, outsinlig, osammanhängande, skrämmande själlös. Årets två teaterhändelser Uppenbart besläktad med denna teater är ”En attendant Godot”, en debutpjäs av den irländske författaren Samuel Becket, årets ojämförligt intressantaste teaterstycke. Författaren har tidigare utgivit en del verk på engelska men framför allt två mycket uppmärksammade romaner som i likhet med pjäsen är direkt skrivna på franska och som för närvarande lär översättas till engelska. Det irländska ursprunget märkes dock starkt hos de två luff arfigurer som i hans pjäs väntar på den mystiske Godot och som inte så litet påminner om Axel Fridells tragiska men egendomligt sorglösa vagabonder. Beckets pjäs består i ett enda långt väntande i två dagar eller två akter, men skulle kunna vara hur länge som helst. Godot, som betyder så mycket för de två männen, kom inte i går, kanske kommer han i dag? Frampå kvällen kommer en gosse och meddelar att Monsieur Godot alldeles säkert kommer i morgon. Andra akten avslutas på samma sätt, men när gossen tillfrågas om han inte kommit med samma budskap kvällen innan, förnekar han det bestämt och tar till benen. Är det i dag, i går eller i morgon? Finns tiden, skapas den av väntandet? Vem är denne mäktige men oanträffbare Godot? Är det God = Gud som en del av kritiken har sagt eller är det Hoppet, som någon annan framkastat? Eller är det kanhända så att han inte finns utan bara väntan på honom existerar? Och vem är den mystiske godsägaren som drar förbi med sin betjänt, den imbecille Lucky som tänker på befallning men som blivit så utsliten att bara osammanhängande fraser forsar ur hans mun? Är det Ödet? Är han ett uttryck för j ordens mäktige, osäker och skrytsam, grym och ängslig? Man kan inte reducera en pjäs som ”En attendant Godot” till en allegori, däremot strider hela dess djupa mänsklighet, den förtvivlan utan slut som ligger bakom den. De två ömkliga, hunsade och ödmjuka luffarna pratar om ditt och datt medan de väntar, de håller av varandra, vänskapen är nästan det enda de har kvar och den är också ganska trådsliten. Deras kroppar är nötta, en sorts fysiologiska maskinerier som går av bara farten, deras tankar är slöa, deras minne fungerar inte, men de är barnsligt förnöjsamma och de väntar på Godot. Och vad väntar vi på för resten? Det är nog inte bara de två luffarna som väntar på Godot. Den andra märkliga teaterhändelsen är den bekante romanförfattaren Julien Greens debut på teatern, med en pjäs som i likhet med ”Rempart de coton” utspelas i Sydstaterna under inbördeskriget: ”Sud”. Det är historien om en olycklig homosexuell kärlek som slutar med att de två männen utmanar varandra i duell och den som älskar låter sig dödas. Om detta ömtåliga tema har Julien Green spunnit en dialog så diskret att man länge tvekar att förstå vad det rör sig om — det är på något vis som om förklaringen vore för enkel i en tid då de homosexuella böjelserna omges med en braskande offentlighet. Green har dessutom behandlat pjäsen som en klassisk tragedi — kanske mera en grekisk tragedi, med enkel, vardaglig dialog, än en fransk-klassisk — och har till yttermera visso låtit syner, profetior och samtal om Gud ge en känsla av ödesdrama, som ytterligare bekräftas vid ridåfallet då de första kanonskotten i den första stora brödrastriden i den moderna historien ekar under plantageägarens Partenon-liknande kolonnader. Det har blivit en förskjutning mellan dialogen och ”stilen” — framför allt som pjäsen spelas ganska högtidligt och stelt — och intrycket blir rätt blandat: de olika ingredienserna har inte velat riktigt smälta samman. 527