C.-G. BJURSTRÖM Fars och komedi Vitaly, den. livaktige regissören vid den lilla Théåtre de la Huchette, har tyvärr fått lämna sin teater och för nu ett kringirrande liv mellan olika scener. Det har därför inte kommit några poetiska pjäser som burit hans prägel, men i stället en del uppsättningar av komedier och farser. På Théåtre Montparnasse har han satt upp ”La Puce å 1’Oreille” av den numera så högt skattade Feydeau och på Téåtre du Grand-Guignol har han bl.a. salt upp Ghelderodes ”Farce des Tenebreux”. Den ”lustige” Ghelderode har inte fått samma goda mottagande som den hädande och skränande, vilket är orättvist, ty det är inte lätt att framföra så grovkorniga och handfasta skämt utan att bli plump. Ghelderode har hållit den flamländska, frodiga tonen briljant och föreställningen var mycket rolig — fastän man inte kunde låta bli att märka att författaren i sin sexualbesatthet fortfarande hade ett drag av aggressivitet. Boulevardteatrarna har haft en ganska god säsong, med undantag för dem som satt upp Deval, vilken med sina två pjäser har haft ett ovanligt dåligt år, inte enbart beroende på honom själv för övrigt, utan kanske också på en viss nyckfullhet hos publiken. Marcel Achards pjäs ”Les compagnons de la Marjo-laine” slog inte heller an, trots att den hade en mycket rolig andra akt och så kända skådespelare som Blier och Arletty i huvudrollerna. Théåtre Saint-Georges har haft desto större framgång med sin pir andello anstuckna ”Dame de Trefle”, en ny pjäs av Gabriel Arout, författaren till ”Löjtnant Helts bal”. Den otroliga handlingen, som i korthet består i att en man, som förgäves uppvaktar en gift kvinna, varje dag träffar hennes ”dubbelgångare” på en bordell och lika förgäves försöker förmå den ena eller den andra av dessa två kvinnor att erkänna att hon är densamma som den andra, genomföres med sådan skicklighet att åskådaren vid pjäsens slut är lika villrådig som han. Den ger också upphov till en intressant studie i kärlekens psykologi, som kanske ibland påminner om att Arout har ryskt ursprung. Den roligaste och trevligaste komedin har varit ”Le diable å quatre” av Louis Du-CREUX, Andrés Roussins gamle kumpan och författare till flera pjäser av vilka en del, som t.ex. ”Souvenir dTtalie” eller ”Square du Pe-rou” har varit utmärkt lyckade. Vid sidan av Roussin framträder Ducreux som en bitterrolig komediförfattare, med ett starkt sinne för det poetiska och det lekfulla mot en bakgrund av illusionslöshet. Det originella i ”Le diable å quatre” är inte bara att den i sig själv inte speciellt nya historien om hustrubytet utspelas i en småborgerlig miljö, mellan en busschaufför och en taxichaufför, utan också i den hjärtans goda och trevliga tonen i dialogen, som för resten med utmärkt stor skicklighet undviker att i figurernas mun lägga flera slanguttryck än vad som är normalt — något som ”populära” författare ofta frestas till. Det är enkelt hyggligt folk, som på den enes uppslag beslutar sig för att föra in litet fantasi och omväxling i sitt liv och eftersom de inte har råd att göra några utsvävningar tar de vad de har, dvs. sina hustrur och byter sinsemellan. Om bytet utfaller till allas belåtenhet och hur det hela slutar skall inte avslöjas här, men att det utfaller till åskådarnas belåtenhet kan röjas utan risk. En teateröversikt som denna vore alltför ofullständig om inte ett par evenemang, som faller utanför den dramatiska teatern omnämndes. Det ena är den praktfulla uppsättning som Operan under Maurice Lehmans ledning kostat på Rameaus 1700-talsopera ”Les Indes galantes”, till vilken biljetterna under hela året omedelbart utsålts på ett par timmar, så snart den kommit upp på affischen. Valet har varit lyckligt, eftersom Rameaus opera från början har varit tänkt som ett uppsättningsstycke och den konstnärliga utsmyckningen har varit strålande, med olika konstnärer engagerade för varje tablå, med magnifika jordbävningar och skeppsbrott i dekorativa vågsvall och blixtar. ”Les Indes galantes” har faktiskt blivit en sevärdhet i Paris, som ingen bör försumma. Framgången har kanske bidragit till att en del ungdomar som brutit sig ur Vilars trupp givit sig i kast med ett blandat teater-, opera- och balettstycke som sedan gammalt anses omöjligt att sätta upp, ”Psyche”, med La Fontaine, Cor-neille och Molière som författare. Den hedervärda ansträngningen till trots har resultatet tyvärr inte blivit helgjutet. Det andra är Marcel Marceaus pantomimer. Marceau har under flera år uppträtt frampå vårkanten och dessemellan turnerat i olika länder, bl.a. i Tyskland med stor framgång. Även om det nuvarande skådespelet kanske inte är det absolut bästa han har gjort, inne- 528