BOKRECENSIONER håller det dock stunder av skönhet och gripenhet som man måste vara tacksam inför. Inom ramen för ett försök att återge vad pantomimen var under sin glanstid på 1830-talet, har Marceau inflikat en del sketcher av Bip, den figur som är hans egen skapelse och som i viss mån påminner om Chaplin, men kanske ännu mera om pantomimens ständige lille öd mjuke, hunsade stackare. Bip är en stor skapelse. Programmet avslutas med en stor pantomim ”De tre perukerna” efter en novell av Nestroy, som än en gång visar Marceaus skicklighet som iscensättare. Man kan inte låta bli att varmt önska att detta verkligt internationella skådespel, där inga språkhinder reser sig, skulle kunna visas i Sverige. BOKRECENSIONER UPPLEVAT OCH INHÄMTAT Bo Bergman : Liv och läsning. Bonniers 1953. 14:75. Femtio år har runnit bort sedan den vår i seklets gryning då Bo Bergman debuterade med ”Marionetter”, och i höst utsänder den mer än åttioårige diktaren en ny prosavolym — ett andens spänstrekord, som få eller ingen gör honom efter. Till en sammanhängande memoar har han väl inte förmått samla sig — och frågan är, om han ens har hyst några ambitioner i den vägen — men med finaste sinne för väsentligheter har han buntat ihop ett antal lösryckta blad ur minnenas album, intryck, episoder, stämningsbroderier; om stridernas och lidelsernas röda bläck slutgiltigt har torkat och bleknat, om skriften framstår i en något förtunnad avståndsdager, så finns där i gengäld ingenting dunkelt eller svamligt eller gubbsentimentalt. Den åldriga hand som fört pennan har inte darrat eller slappnat för en sekund. En viss gammalmans-begränsning kan sägas vidlåda perspektiv och horisonter — och det vore snarast märkvärdigt annars — men de är mönstergillt klara och konturfasta. Språkmelodien är inte längre lika fyllig och klangrik som i minnesteckningen över Hjalmar Söderberg, men den är likväl fullt förnimbar, ljuder med spinettens spröda ton, och diktarens speciella förmåga att pressa vardagliga företeelser på stor och allmängiltig symbolik kvarstår oförändrad, oförbrukad. En dopping invid strandpromenaden i Birger Sjöbergs Vänersborg kommer honom att meditera över geniets dykarkonster och oberäkneliga vägar i djupet. Hjo, den lilla staden vid den oroliga Vättern, varifrån han en gång hämtade sin livsledsagarinna, föranleder en betraktelse över ”lidelsernas sjö som har en kvinnas nycker. Som kan ömsa färg och temperatur många gånger om på dagen — medel-havsblå och skumvit och grön av ilska, inbjudande på ytan och med iskalla strömmar som kändes som de skulle klippa av benen i badet” — i all sin tillknäppta diskretion en skakande bekännelse, ett litet centrallyriskt prosapoem, som komprimerar en hel livstra-gedi. Det är i en sådan passus som den poetiska miniatyrens mästare röjer att han inte har tappat klon och inte har förlorat makten som blir melodi. Bo Bergman räknar anor från mellansvenska präst- och klockarsläkter; deras självdisciplin och moraliska beredskap återverkar i hans egen produktion som stilkrav och formtukt. Pojkåren förflöt i skuggan av en far som ägde kraftkarlens osvikliga optimism men också förmyndarmänniskans förmåga att verka nedtryckande på sin omgivning. Sonen reagerade inte med trots utan med håglös underkastelse, med melankolikerns benägenhet att vända vapnen inåt, mot de krafter som rörde sig inom honom själv — ett farligt och förlamande spel, ur vars hårda grepp han endast långsamt tycks ha frigjort sig. Enstöringens fysiska och psykiska ensamhet i det klimatstränga Uppsala, studiernas förolyc-kande på grund av sjukdom — det lär ha rört sig om neurotisk huvudvärk, en åkomma som gärna åtföljer den permanenta känslan av otillräcklighet hos den alltför ambitiöse och utgör en protest mot det egna överjagets krav — har inte bidragit till att måla livsstämningen i rosenrött, men den mjukt avtonade atmosfären i Holbergs, H. C. Andersens och Georg Brändes’ Köpenhamn, hela den för- 4 BLM 1953 VII 529