BOKRECENSIONER BO BERGMAN finade borgerlighet och vänliga liberalism, den kloka och försynta människokunskap som inkarneras av dansk kultur, har från unga år och ända till nu bringat lisa och balsam åt den ömtåliga fantasien, de skälvande nerverna hos denne rekryt och veteran i de melankoliskas kompani. Den världen har skänkt honom hemkänsla i tillvaron; där har han känt sig väl till mods och befunnit sig i samklang med miljön, och därifrån har han lämnat några av sina mest initierade och läsvärda rapporter. Melankolien och determinismen har däremot hämtat rik och överrik näring ur posttjänstemannens gråtrista rutintillvaro — en existens i vaneslaveriets tecken, inte minst alkoholvanornas, tycks alltid vara ägnad att befrämja marionettfilosofien, det har man sett exempel på hos andra samtidor. I Bo Bergmans fall tillkom både de personliga förutsättningarna och tidstendensernas inflytande, men de interiörer han lämnar från ett sam-hällsnyttigt ämbetsverks kulisser gör ett särskilt beklämmande, ett själsmördande intryck. Att hans dikt blev både befrielse från dessa yttre livsvillkor och en protest däremot, samtidigt som den färgades av dem, förefaller inte alltför svårt att förstå. Som ett kontrasterande scherzo i mollmusiken står avsnittet om de månatliga stockholmskåserier som Bo Bergman på nittiotalet levererade till en finländsk landsortstidning. Dråplig är denna snirklade tidsstil från sekelslutet med doft av gulnad modejournal, och den ter sig numera som höjden av förkonstling; allt blir så märkvärdigt, så storstadsmässigt och kontinentalt — det är bara litteraturen som behandlas med förkrossande överlägsenhet av den unge tec-kentydaren, som anser sig kunna konstatera ”fullkomlig stiltje” fastän Rydbergs ”Nya dikter”, Levertins ”Legender och visor” och Hei-denstams ”Hans Alienus” nyligen har sett dagen ! Senare har han nödgats sänka anspråken — liksom de stilistiska krumbukterna har fått vika för ädel och finslipad simplicitet. Med all sin avsky för förtryck och flockmentalitet i alla dess skepnader, med all sin ibsenska individualism har Bo Bergman förblivit en formens traditionalist, och i den aldrig avslutade striden mellan klassiskt och romantiskt står han avgjort i det förstnämnda lägret. Även den, för vilken modernistpoesien oftast förblir en sluten bok — kanske därför att han själv saknar öra och mottaglighet — kan dock ställa sig mer förstående till dess patos och principer än denne senfödde gusta-vian. Symbolspråket bortom logiken kan förvisso vara förenat med invecklad kontrapunkt och rik orkestrering (Ekelöf, Lindegren) och i sällsynta fall mäta sig med den rena och kristallklara bobergmanska versmusiken — liksom, föreställer jag mig, vissa av tonkonstens moderna mästare kan mäta sig med Mozart och Chopin — men detta språk är å andra sidan inte lika nytt och revolutionerande som dess utövare gärna föreställer sig, eftersom det behärskades redan av 1100-talets sydfranska trubadurer. När allt kommer omkring är den romantiska dikten minst lika ”klassisk” som den klassicistiska: ingenting nytt under solen. Hos Bo Bergman kan traditionsbundenheten någon gång urarta till gna-tig konservatism. Efter mer än tjugo år fortsätter han sålunda att irritera sig på överdrifterna i den regiteater efter tysk-ryska mönster, om vars genombrott hos oss Per Lindberg hade den största förtjänsten, och som medfört hela förnyelsen av vår teaterkonst. Det vore nästan lika ofruktbart och lika orättvist att ännu i dag ondgöra sig över Strindbergs avigsidor med bortseende från den betydelse han haft för nydaningen av vår litteratur! Från lyrikbedömaren och teaterteoretikern Bo Bergman återvänder läsaren med glädje 530