BOKRECENSIONER och tacksamhet till stämningsmålaren, flanören, minneskonstnären och prosapoeten; kapitlen ”Två kransar” och ”Lördagskvällar” ger en diptyk från de två nordiska huvudstäderna Köpenhamn och Stockholm, som gör dem båda till levande väsen med egen puls och egen rytm och låter dem framstå som de båda polerna i en svensk diktares, en svensk kulturpersonlighets själslandskap, ett landskap, som han förblivit obrottsligt trogen in i sin ålders sena höst men varöver dagrarna har skridit och skiftat, molnen har kommit och gått för att slutligen sopas bort från aftonens glasklara himmelskupa med hög och frostig rymd, där dock ett stråk av eftermiddagens solvärme tycks dröja sig kvar. Bo Bergman har alltjämt sin ojämförliga styrka i de sympatiska livsstämningarna, i samkänslan och medlevelsen och innerligheten, i den nästan ömma omvårdnaden om hotade värden och undanträngda ideal. Mindre till sin fördel är han i det antipatiska, i det kritiska och negativa. Han saknar den kvicka och bitande sältan hos sin älskade Heine, det muntra, slagfärdiga stridshumöret hos den högt beundrade Georg Brändes och hamnar därför lätt i det griniga, det kraxiga och grälsjuka; där har den sensitive melankolikern, den ståndaktige rationalisten sin mänskliga och konstnärliga begränsning. Holger Ahlenius POSTHUMT Gustaf Hellström: Personligt. Minnesbilder och meningar. Utgiven av Holger Ahlenius. Bonniers 1953. 12:50. Det har hänt mig att jag tillfrågats vilka böcker som utlänningar (inte bara ”krigsbru-dar” som en tidningsenkät en gång sporde om), bör läsa för att få ett grepp om det svårtillgängliga svenska kynnet och en inblick i vår kulturella egenart. Frågan är inte lätt att ge något uttömmande svar på, men ett namn att anbefalla vore kanske Gustaf Hellström. Själv kom han att bli utlänning visavi hemmiljön. Nära ett kvartssekels vistelse i ”vida världen” gav honom ett kritiskt och rörligt avståndsperspektiv på det inhemska. Sina konturklara, delvis bittra, minnen av hur det varit, kunde han motställa sin nyktra, delvis besvikna, blick på hur det blivit. Alla Hellströms arbeten rymmer ämnen som det faller sig naturligt att ta upp i samvaro med utlänningar — resor, folklynnen, olikheter i sed och beteenden. Ytans ämnen visserligen, med vilkas hjälp man kunde tänkas lära sig att slå bryggor från sin lantliga försj unkenhets stränder till de främmande skeppen. Hemlängtan i alla former var Hellström förtrogen, från de lätta anfallen av sentimentalitet till den mest svårartade som kom ”som ett rytande” och slet sönder sitt offer. Och viktigast av allt: han levde sig fram till en personlig kunskap om vilken rent mystisk betydelse det har att äga del i en kulturell och geografisk gemenskap och det spöklika i att förlora det rotfästet. Att utgöra den lilla delen i den. större helheten var tydligen för Hellström något av ett underverk. Ja, i den volym av ”minnesbilder och meningar” som Holger Ahlenius har sammanställt under titeln ”Personligt”, anger han rentav detta som sin grundläggande erfarenhet. ”Ödet gjorde mig till en nietusendedel av Kristianstad, och det är det under många år omedvetna sambandet med den staden och den under min barndom medvetna längtan bort från den som, när allt kommer omkring, satt den djupaste prägeln på mitt liv.” Man läser den lilla boken med lätthet och nöje, fast somt i den är efemärt. Personlig är den såtillvida att Hellström här — jämsides med ytans ämnen — berättar om sin barndom, sina föräldrar, hembygden, Lunda-åren och sina romaner samt kommer med självkritiskt eftersinnande funderingar över nödvändighet och sammanhang i sin bana. Men personlig i den meningen, att den genom någon språkmagi — för den som inte kände den levande Hellström — återkallar ett visst bestämt väsen till liv, det är den inte. Hellströms prosa är sobert behandskad med sällan levande hud. Författaren anmärker själv på de alltför talrika främmande orden i sitt språk (ordet ”ramifikationer” på sid. 46 berikar sannerligen inte vår ordskatt!). Gustaf Hellström värmer och roar, när han — själv värmd och road — målar Kristianstad, det färgstarka ståndssamhället, med hovrätt, residens och garnison, med kyrkan i mitten och med hantverkare och arbetare samt burgen lantbefolkning runtomkring, och ett präktigt läroverk, där lektorer av utdöd, förnäm typ förde bildningstraditionen vidare. Själv föddes Hellström, som son till en underofficer, inom det militära skrået. ”Kasernlivet satte sin prägel på min vardagliga tillvaro”, skriver han, ”ljudet av trumpetsigna 531