BOKRECENSIONER ler, kommandoord, sabelskrammel och hästtramp fyllde luften; lukten av blanksvärta, hästgödsel och ärter och fläsk var ständiga beståndsdelar i den.” Men under författarens uppväxt befann sig ståndssamhällets fasta rangordning i gungning; svåra sår och märken gavs dem som kom i kläm mellan fogarna. Vad Hellström utreder om högfärd, kritstreck och social mindervärdeskänsla liknar det som Lidman avslöjar i sina memoarer, fast Hellströms sätt att berätta är himmelsvitt olikt Lidmans vällustiga biktande. Fadern, underofficeren, dyrkades oerhört av sonen. ”Nej aldrig går det ur min syn, hur herrlig han såg ut, hur herrlig han såg ut!” kunde Hellström ha sjungit med soldatgossen. Sonen led av faderns underordnade ställning och militära hälsningsplikt (vilka denne själv alls icke tycks ha funnit förnedrande), och längre fram både undflydde han förödmjukelsen och tillgodogjorde sig dess lärdomar. Miljön i snörmakarromanen är som bekant utpräglat patriarkalisk. Det tycks dock ha varit författarens mor som vid ett tillfälle råkade ge sonen en avgörande stöt i fråga om det litterära. Med en glimt i ögat skildrar Hellström i ”En sjukdom med obotliga följder” den jordbävning som orsakades i hans barnasjäl, när modern en jul, med lyrisk timbre i stämman, fjärran från strumpstopp-ningens vardag, vid hans sjukbädd läste för honom en sorglig novell ur en kvasibok av märket Sigurd. Det fanns alltså annan verklighet, värd att skriva om, än de förklädda prinsarnas! Insikten fyllde honom med extas och visshet och följden blev för hans eget vidkommande logisk: ”Jag skulle sitta vid ett skrivbord i morgonrock och tofflor och skriva berättelser, inte om prinsar och prinsessor utan om fattiga barn och sjuka mödrar och skriva dem så att mänskor gräto sig lyckliga av sorg. Och samtidigt skulle jag vara en vanlig fet man i en vanlig stad, där släktingar bodde.” Kanske gick det sedan så, att det alltför ”vanliga” slöt sig som ett skal kring diktardrömmen, med ångest som livstecken? Hur det kändes att få avlämna skalet och namnet, befrias från ansvarsångesten och förenas med sin saliga längtan, upplevde emellertid Hellström under en dubbelsidig lunginflammation som förde honom till dödens port, vilket han har skildrat i minnesbilden ”Till och från döden”. Man är glad att ha fått läsa den, ty en återglans kastas därigenom bakåt över boken och gör den mindre oproblematisk än vad man först, en smula förstrött, tyckte. I det skenet blir hela minnesboken rentav ett slags epitafium, ritat utan snirklar, över en samvets-känslig, realistisk, innerst kanske olycklig människa, sina vänners vän. Holger Ahlenius som är förtrogen med Hellströms böcker och väl även kände honom själv, kallar honom ”samvetsmystiker”, och sedan man har läst det mest personliga stycket i volymen ”Personligt”, har man ingenting emot karakteristiken. Margit Abenius VÄGEN TILL STUREPLAN Otto Karl-Oskarsson: Hel och Ren. Bonniers 1953. 15:50. Är 1950 gjorde Kriminologiska institutet vid Stockholms högskola en undersökning rörande stockholmsprostitutionen. Otto Karl-Oskarssons ”Hel och Ren” skulle kunna gälla som ett typfall ur denna undersökning, så trovärdig och så samvetsgrant studerad som den förefaller att vara. — Gun Britt-Mari heter hon. Hon är mycket ung och mycket osäker om, hur man skall bära sig åt i livets olika situationer — ska man ta av kappan eller behålla den på, tänker hon, när hon sitter på tåget, som från Apträsk för henne ner till Krylbo, första etappen på resan ut i livet för Skogkvists jänta, som ditintills nästan aldrig har sett någonting annat än Vitå sågverkssamhälle. Hon är en rar tös, men en tös, som är litet för rädd för sådant, som är trist och obehagligt, och litet för glad i att ha det bekvämt och roligt. Därför reser hon till Stockholm, det drömda paradiset, och därför söker hon så mycket som möjligt att efterlikna skyltdockorna hos PUB. Hemifrån Vitå bär hon med sig minnet av mormor och tio guds bud och av mamma, som livet igenom i ord och gärning har fäktat för begreppet Hcl och Ren. Hon bär också med sig minnet av hur hon några veckor före sin flyktartade avresa har blivit våldtagen av lärare Sundberg, kommunalpampen, som har varit ordförande i allt ”utom i en syförening som prästen bitit sig fast vid”. Otto Karl-Oskarsson har i ”Hel och Ren” gett en mycket god flickstudie, där barnets glädje och barnets ömtåligheter är tagna lika mycket på det precisa som den uppväxande 532