BOKRECENSIONER lilla damens drömmerier över veckotidningen och framför spegeln. Och i Gun Britt-Maris erinringar låter han också Vitå samhälle stiga fram i färgklar realism med människor, bussstation, sågverk, timmerupplag och pappers-fabrik. Historien om den puckelryggiga, även i erotiskt avseende överbegåvade Vilma Laru har en frätande kraft. Porträttet av fru Sundberg är en diskret gjord, kusligt upplysande studie i andlig sterilitet eller frigiditet eller vad man vill kalla det. — När berättelsen sedan flyttas till Stockholm blir miljöskildringen ganska kalejdoskopisk — den blir just så yrsligt virrig som stockholmsmiljön blir för landsortsbon, som nyss har stigit av tåget. Den enda bilden, som står fullt klar, är den av Stureplan i nattbelysning, med ljusen återspeglade i den vida ytan av regnvåt asfalt och med erotiskt hungriga män strykande efter trottoarerna. Människoskildringen är däremot lika klar och lika bitter. ”Men så blir det nog om man råkar ut för pojkar som har lekt med bilar för länge”, tänker Gun Britt-Mari flick-brådmoget, när hon har blivit övergiven av den blekfete bilskojaren Eric Stahre, vilken efter att ha förfört henne och lärt henne en hel del onödigheter pojkskamset måste tillstå, att han har ”förpliktelser” mot en annan kvinna. Den väg, som sedan från affären Stahre leder fram till det nattliga Stureplan, har Otto Karl-Oskarsson stakat ut på ett övertygande sätt. Hur hon först söker döva sig genom överdrivet arbete. Hur hon dukar under för hämndlystnaden och hur det sedan blir nöjena och ett fladdrigt och mållöst jagande efter alla de ”blanktjusiga härligheter”, som har varit hennes dröm redan framföi' spegeln hemma i Vitå. Hon lär sig att snatta och stjäla och ta hem karlar. Hon har lätt för att tro att hon är förälskad och att känna sig ”nästan som en liten hustru”, också när hon har fått femtilappen i förskott. Hon beslutar att spara till en päls och känner sig i anledning av detta nästan ordentlig. Hon får en kort tid av den publicitet hon så intensivt har längtat efter, när hon blir en av de tio flickor, som får vara med i slutspurten av en lucia-tävling. Luciaståhejet kring de tio ljuslockiga flickor, som inte symboliserar någonting annat än affärsintressen, är en episod, som med sitt tempo och sina välmåttade vassheter kanske skulle kunnat kallas humoristisk om den bara hade haft ett litet uns av överseende. Likadant är det med den burleska skildringen av den bilskoj arodyssé längs norrländska OTTO KARL-OSKARSSON landsvägar, som Gun Britt-Mari under några sommarveckor gör tillsammans med Eric Stahre. Episoderna är roliga, men Otto Karl-Oskarsson har säkerligen inte skrivit dem för att roa. Liksom han inte har skrivit sin bok i förströelsesyfte. Han har skrivit för att såra och döda — haltlöshet, halvhet, tanklös snuskighet och tanklös egoism. Då och då vaknar inom Gun Britt-Mari någonting, som säger att hon är en parasit och att hon har blivit grundligt nedsölad. ”Hel och Ren”, tänker hon. Och så lägger hon på bokens sista sidor fram sin lilla livs-teori, som går ut på att tio Guds bud är alldeles för invecklade för att duga i en modern storstad och att man borde ersätta dem med det enda budet ”Hel och Ren”. Hon menar att man inte behöver blanda in ”Gud” och ”synden” och att människan också utan dem har ett behov av att ha ett rent samvete. För den opartiske läsaren förefaller det emellertid som om Gun Britt-Mari förblivit lika ohejdat självisk i sin nya livsinställning som i sin gamla. Ty den människa, som främst av allt önskar att hennes samvete skall vara rent och som håller den egna oklanderligheten och den egna rättfärdigheten för det viktigaste av allt, den människan kan aldrig i djupare mening bli 533