BOKRECENSIONER tidigare böckerna, och är i viss ytlig mening, inte lika egenartad och opeverkat isolerad från de samtida svenska stilbildarna. Framför allt är de ekelöfska genklangerna ganska tydliga och det är väl som ett tecken på vad Ekelöfs poesi betytt för Sjöstrands utbrytning ur den tidigare stilen som han har placerat en till Ekelöf dedicerad dikt först i boken. Det finns även andra ekon, det finns andra svagheter och osäkerheter, men om allt gäller att det måste ses som det pris — och det är ett lågt pris — som Sjöstrand betalar för den nya och fruktbarare metoden. ”Återvändo” har i alla avseenden karaktären av frigörelse och vitalisering, ända från det refererade vcrklighetsmaterialet till rent tekniska detaljer. Det asketiska och perfektionistiska mönstret har sprängts sönder, och betydelser, bilder och rytmer strömmar fram med stor intensitet och variationsrikedom. Ännu är väl denna expansion inte alltid så helt kontrollerad; i synnerhet rytmen lider av en viss osäkerhet. De tidigare böckernas korta dikter, korta versrader och strängt återhållna rytm bildade gedigna helheter som nu har lösts upp i rörligare, mera varierade och be-tydelseskapande strukturer. Men just denna frigörelse leder också till att poeten stundom förlorar kontrollen över rytmen som då kan bli antingen lös och stum eller lite mekaniskt metrisk. Över huvud taget är givetvis dessa båda varandra betingande ytterligheter — det lösliga och det rigorösa — den begynnelsefara som hotar en lyrisk frigörelse och utbrytning av detta slag. Själva upplevelsecentrum i Sjöstrands poesi har knappast förskjutits av denna allmänna expansion utan det är omkretsen som har vidgats ut över nya fält av upplevelse och bildvärld. Som centrum, som synpunkt, finns fortfarande upplevelsen av den ”utblottade människan”. Inom en oftast katolicerande, metafysiskt pessimistisk humanism och inom den dialektiska teologin innebär ”utblott-ningen” att människans sak är ”ställd på intet”. Hon är berövad allting — antingen emedan inga värdesystem anses giltiga eller emedan avståndet till Gud eller något annat högsta värde är så ofantligt att hon själv reduceras till nakenhet. En intighetsupplevelse av liknande slag var hos Östen Sjöstrand redan från början kombinerad med en mystik som mötte i tomhetens förlängning. Detta möte gestaltades i de tidigare samlingarna i abstrakta och fragmentariska bilder som ho tade att utplåna sig själva emedan intighets-motivet så att säga smittade av sig på gestaltningen. I ”Återvändo” finns den centrala upplevelsen kvar från Sjöstrands tidigare lyrik men har nu helt förvandlats enbart till motiv, från att ha tjänstgjort också som metod. Och nu är det inte längre den centrala intighets-upplevclsen som gestaltas utan den är satt i relation till en värld som kanske fortfarande är förlorad men som i alla fall är verklig. Den poetiska renheten uppnås nu inte genom att verklighet och känslor abstraheras utan genom att kontrasterande upplevelser och bilder sätts i effektivare relation till varandra. Intighetsupplevelsen finns kvar men världen lever också innebördsfylld i en stagneliansk natt. I en dikt om Stagnelius utgår Sjöstrand från elegin ”Vän i förödelsens stund när ditt inre av mörker betäckes”. ”Återvändo” utgör en variant av elegins strategi att ”natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud”. Mystiken är inte längre förbunden endast med det hårda utplånande ljuset utan också med den fruktbara natten. ”Återvändo” är en sång ”i bedrövelsens mörker”, elegier fyllda av på samma gång konkreta och hemlighetsfulla visioner, snabbt skiftande mellan dagsljusa, precisa iakttagelser av verkligheten och själens nattliga fantas-magorier. Vintergator brusar som blodet i hans öron, och vågorna som sköljer mot kusten, hör, hur de fräser härute! Sorlet från den lysande rymden hör han, måsarnas skrän, och seglen som smäller i vinden. Nebulosornas brinnande spiraler och stjärnornas flykt i hans ögon, och sälgen som knoppas i kylig luft, björkarna som lövas, kaprifolens kryddade vind, och de gula löven våta efter regnet — här hans timmas liv. Och resten? En tystnad utanför hans röst. Sven Lindner INTIMIST Hans Levander: Näckrossjön. Bonniers 1953. 11:—. ”Lilla gumman, sjuka flickan, ensamme flyktingen” är de diktade personnager som Hans Levander — i novellsamlingen ”Näckrossjön” — tar ”varligast” i, innan han försiktigt sticker ner dem ”i västfickan, närmast 535