BOKRECENSIONER hjärtat... Där värmer och bultar de en stund, deras små hjärtan”. Orden återfinns i samlingens avslutande drömstycke (i förbigående ett av de minst lyckade), där författaren i Pirandello-stil kommer till tals med sina figurer, innan han ”viker ihop” dem och befriar sig från dem, och återger något av hans ömsinta känsla för det ensamma och avsides. Som skönlitterär författare är kritikern Hans Levander debutant. Vilka hans personliga ideal och förebilder varit vet jag inte, men mycket tyder på att de i första rummet är franska. Man kunde också tänka sig att han beundrar Cora Sandel och har lärt av Arvid Brenner, två lågmälda intimister med dämpat intensiv medkänsla. Omedelbart färgstark verkar inte författarens begåvning, fast en novell om sjukdom är brinnande frisk i färgen (”Natten när det brann”). Gestalterna har ibland svårt att lösgöra sig ur den psykologiska utredningen och stiga fram riktigt ”runda” och ovedersägliga. Hans Levanders styrka ligger mer i själsmålningen och i det subtilt mora liska. som tar sig uttryck i en inre hållning. Och i det besmittade, upplösta, underminerade och klibbiga som omger oss alla, ger författaren inte upp sin egen hållning, utan skapar åt sig spröda men ändå starka värden att rikta sig mot: naturlycka, inre oberoende, samstämdhet med ett älskat väsen. Det är en genomgående mycket fin ton i dessa noveller. Mest av outsagd styrka rymmer titelnovellen, som med all rätt har förlagts till samlingens mitt. Dunkel och ”grön-genomskinlig” skapar den — med realistiska smådrag och fina antydningar om förvildat drömliv och förvirrad längtan — en av medlidande genomsyrad bild av tung manssorg, av hjälplös människoövergivenhet under ”mors stränga ögon”. Näckrossjön med sitt kalla djup, sina vita blommor och den lätta sommarhimlen däröver är för övrigt en talande symbol för boken i dess helhet och för de stämningar som där söker sig uttryck. Margit Abenws LILLA HELGONET Jean Genet: Rosenmiraklet. Översättning av Bengt Söderbergh och Max Ribes. Wahlström & Widstrand 1953. 17:50. Det finns alltid en utväg. Självmord är en utväg — förmodligen den mest krävande. Apati är också en utväg — att lägga sig på en säng och sedan aldrig stiga upp fordrar visserligen en oerhörd energi men kan av somliga genomföras. Att låta sig falla, att vilja ner i dyn är redan enklare men säkert obekvämt för de energiska som har svårt att inte hålla sig uppe. Moral är också alltid en utväg, kanske den enklaste — man kan överta den färdiggjord eller tro sig hitta på den. Om man inte väljer självmordet eller apatin kan man knappast undgå dilemmat att försöka rättfärdiga sin existens. Man kan (i stort sett) försöka anpassa sig efter en moral eller man kan (i mångt och mycket) försöka anpassa en moral efter sig själv. Man kan också förneka den värld som erbjudit sin vanskliga gästfrihet. Jean Genet, före detta tjuv — många resor — och homosexuell prostituerad, numera tämligen världsberömd författare har valt, både som förbrytare och som författare, att förneka världen. Eftersom jag var övergiven av min familj, fann jag att det var något helt naturligt att försvåra mitt tillstånd genom att älska pojkar och förvärra den kärleken genom stölden och stölden genom mord eller sympatier för mordet. På så vis förnekade jag en gång för alla den värld som hade förnekat mig. Eftersom Genet tillbragt större delen av sin ungdom på barnhus, i fosterhem, i uppfostringsanstalt och i fängelser kan man lätt förstå hans lust att förneka. Man kan till och med förstå hans tålmodigt genomförda vilja att rehabilitera de varelser, ting och känslor som anses tarvliga — av den värld han inte kände sig solidarisk med. Men när han för ”dessa ting och känslor” (förräderiet, stölden, fegheten, rädslan och så vidare) kräver beteckningar som i vanliga fall reserveras för rakt motsatta företeleser, är han ändå — naturligtvis — så bunden av den främmande världens moral att han måste tillgripa en inte alldeles okänd esteticism för att ge denna moraluppfattning ett rimligt korrelat. ”Jag tillerkänner tjuvar, förrädare och mördare, miss-dådare och skurkar en djup skönhet — en djupetsad skönhet — som jag inte finner hos er.” ”Hos er” — det skall väl betyda de fridfulla och värdiga personer som för att vidga 536