BOKRECENSIONER sin erfarenhet och berika sin tillvaro läser hans heliga skrifter. En välvillig psykologi har ibland brukat uppfatta brottet som en protesthandling. Genet med sin egendomliga psykiska struktur gör inte så mycket affär av protesten. Han ser snarare brottshandlingen som en kraftutveckling av mycket högt egenvärde, en kraftutveckling som får sin naturliga och nödvändiga antites eller rentav sin klimax i straffet, i underkastelsen under straffet. Brottet är — kunde man säga, fast Genet inte uttrycker sig så enkelt — älskarens aktivitet, underkastelsen under straffet är den älskades passivitet. ”Polisen och brottslingen är den kraftfullaste yttringen av denna världen.” Genets obetingade beundran för nazisterna blir alltså lättbegriplig: här stod han inför en kast som närmade sig idealet genom att vara både polis och förbrytare samtidigt. Underkastelsen och beundran för betvingaren är kanske de väsentligaste komponenterna i Genets attitydschema. Korrektionsanstalten och fängelset blir också de fasta punkter på vilka han bygger sin mycket speciella socialitet. Hans ”Journal du voleur” presenterar honom i frihet och ensamhet, en ensamhet betvingad (eller åtminstone minskad) genom de möjligheter till kontakter som står en så lättantändlig och lätt underkastad pederast till buds. Den nu översatta boken ”Miracle de la rose” presenterar honom i fångenskap och gemenskap, en Genet av utpräglat kollektivistisk läggning som i in-terneringsanstalten med grym pervers beja-kelse ser ett slags idealsamhälle. Både ”En tjuvs dagbok” och ”Rosenmiraklet” är, om man så vill, bekännelser, men de är naturligtvis inte bekännelser om brott eller om ånger och ruelse utan bekännelser om kärlek. Det finns knappast någonting i Genets livsuppfattning, i hans ”etik”, ”estetik” eller ”religion” som inte kan återföras på hans erotomani eller för att använda hans egen utmärkt undanvikande term ”eroticism”. När han säger att han tycker att stölden är ”någonting i sig själv elegant”, när han mot moralisternas argumentering att en ogärning är föraktlig genom det onda som den förorsakar svarar att han endast kan bedöma ogärningens skönhet och elegans ”genom den sång den föder” inom honom — så kan man tycka att han hänger sig åt en fritt svävande svart esteticism, men i själva verket är han oförmögen sådana abstraktioner. Det är den lömska smygande tjuven han beundrar eller älskar, erotiskt upphetsad vid tanken att han själv är en tjuv som med tjuvens rörelser kanske kan bli lika åtråvärd som den han åtrår. ”Det ligger ingenting märkvärdigt i att man beskriver det allra eländigaste av människoliv med alltför vackra ord”, heter det i ”Rosenmiraklet”, men varför det inte ligger något märkvärdigt i det förklarar aldrig Genet. Men kanske ligger förklaringen i att han aldrig velat ge någon dokumentarisk skildring av de två besläktade miljöer som han med en ansträngande modern teknik skildrar samtidigt: uppfostringsanstalten Mettray och fängelset Fontevrault, han har endast intresserat sig för sina kärleksupplevelser med de tjuvar, hallickar och ligister som han bevarar i tacksamt minne därifrån. (Att säga ”sina” är naturligtvis vanskligt, eftersom man inte kan veta i vilken grad skribenten Jean Genet är identisk med den anstaltelev eller fånge han givit ordet och sitt namn åt i boken. Han är visserligen en av de ”öppenhjärtigaste” författare som någonsin författat — om han också är en av de ”uppriktigaste” är svårt att bedöma, kanske svårt att tro.) Han har alltså beskrivit det allra eländigaste av människoliv, menar han, och däri vill man ge honom rätt (också på grunder som han inte skulle godta). Men han har beskrivit dem, enligt egen uppgift, med alltför vackra ord, och det innebär att han kart se eländet avpoetiserat, utan skimret av sin egen besynnerliga extatiska lyrism. Han har i allmänhet föredragit att inte göra det, men åtminstone den dubbelheten finns och framträder ibland: här är en skribent som vet bättre och skriver alltför vackra ord. Men eftersom hans själv-upptagenhet är stor, och det är hans eget extatiska jag och dess egendomliga kontakter som är hans enda ämne, får man avstå från alltför många sådana beklaganden och försöka fästa sig vid hans ständiga försäkringar att han endast velat ”utvinna skönheten” ur sina äventyr. En stor belåtenhet — många har kallat det högmod — påträngande som doften av en kålsoppa visar att han anser sig ha lyckats med detta lekverk. Det är svårt att dela hans uppfattning. I ”En tjuvs dagbok” har han lyckats ge nerv och puls åt skildringen av en äventyrlig tillvaro där förnedringen, åtminstone har en viss rövarromantisk glans mitt i tristessen och framför allt en strimma av ensamhetens tragik mellan de ständiga 537