BOKRECENSIONER hopplösa ”samlagen” med opålitliga unga efeber eller mera beprövade och ”stöddiga” banditer. ”Rosenmiraklet” som är en av hans allra första böcker är en praktiskt taget oläsbar produkt, mera evangelium än roman och full av de mest halsbrytande floskler. Högtidlig och salvelsefull prosa virvlar här ihop med den allra tjatigaste och fantasilösaste argot — som de noggranna översättarna gjort sig hjärtskärande besvär att överflytta till en stockholmsslang som väl inte i alla detaljer är färsk men garanterat ledsam ändå. På detta språk som borde vara en hovpredikants mest fulländade mardröm får man alltså ta del av Genets kärlek till Bulkaen (en vacker ”pulla”), Divers och Villeroy (”tuffa killar”) och hans högtidliga, extatiska svärmeri för Haroamone, den store mördaren. Det rökoffer av snusbrun teologi och vitmenad andakt som Genet uppsänder till denna gudomliga uppenbarelse överträffar mycket vanskapt i inbillningens värld. Man har talat mycket om Genet som representant för en förnedringens mystik, och formeln låter förträffligt. Men är det egentligen adekvat att kalla honom en förnedringens mystiker? — han upphöjer ju alltid förnedringen och upphäver den därigenom. Den rätta mystiken borde väl innebära: sich fallen lassen, att sjunka ned i förnedringen, medveten om att den är vad den är, ett utplånande av all stolthet, en fullkomlig ödmjukhet utan det förrädiska skimret av rosenunder. Men Genet är — förefaller det — litet rädd för den förnedring som utplånar allt sinne för stolthet. Han är för mycket eroticist, en för primitiv erotoman för att undvara stoltheten, han beundrar de stolta naturerna och han vill själv vara stolt genom att tillhöra dem, att underkasta sig dem. Han vill gärna vara ödmjuk i en erotisk relation, krypa för den han älskar. Men den totala ödmjukheten är honom främmande. Han vill vara belåten. Det finns naturligtvis en måtta i all galenskapen som gör Genet till en allvarlig författare, likaväl som det finns sällsamma överdrifter av suggestiv poetisk verkan. Han förfaller aldrig — knappast ens när det gäller den avlägsne diffuse Harcamone — till någon enkel demonisering av sina gestalter. Även om han sannerligen — mycket på grund av sin speciella intresseriktning — inte är någon överlägsen mästare i individualisering är ändå personerna i hans böcker inga dimfigurer. De kunde tänkas existera även utanför Genets värld av dunster, slag och smekningar. Och även om hans stil i ”Rosenmiraklet” — men knappast i ”En tjuvs dagbok” — inbjuder till ett otåligt buret lidande kan man ibland finna smärre svalkande oaser och en och annan lysande raket. De rysningar han ibland vill injaga kryper väl i allmänhet ihop till ett uttråkat äckel, men när han intensivast närmar sig den helighet han så livligt säger sig åtrå, kan man gripas av ett ögonblicks förfäran eller livas av en vild ilska. Hans dröm om heligheten är helt enkelt likgiltighet för livet, en likgiltighet ”där allting bara är ett leende, samma oföränderliga leende över alla ting”. Men han spekulationer över heligheten försvinner snabbt i en quasiteologisk dimma. Och man står ansikte mot ansikte med en man som med njutningsfylld bävan — men av den invecklade litterära manipulationen att döma ändå en bävan — beskriver hur han (bokstavligen) blir bespottad av sju kamrater. Han upplever blixtlikt sin möjlighet som Kristus, men förnedringen förvandlar han med sin typiska försköningsförmåga, sin ofrånkomliga eroticism, till en skön erotisk lek, där ”loskorna” lika gärna kunde vara rosor. Han stannar vid latrinens rand. Stolt. ÅKE JaNZON EXOTISKT Joseph Conrad: Almayers dårskap. Översättning av Vera och Stig Dahlsledt. Forum 1953. 12:50. Han Suyin: Skimrande dagar. Översättning av Jane Lundblad. Norstedts 1953. 15:50. Med en viss tvekan tar man en av sin ungdoms dröm- och älsklingsböcker i handen — men blir desto gladare när den så helt håller måttet. Det är klart att man kan kritisera Joseph Conrad i detaljerna, men man kan inte göra det i helheten. Ville man ändra på honom vore han inte Conrad. Det är framförallt hans kvinnoporträtt som är konventionella och hans skildringar av kärleksförhållanden som verkar idealiserade, så också i denna bok. Men man måste ha i betänkande att han icke är av vår tid. Hans värld var en primitivare mannavärld i vilken det personliga modet och initiativet var så utslagsgivande och livsnödvändigt att det må vara honom för 538