BOKRECENSIONER låtet om han i allmänhet gör dramats skurkar till beräknande och intrigerande kältringar, i varje fall blir detta mer och mer typiskt i hans senare produktion. ”Almayers dårskap” är hans debutbok och jag mindes den särskilt därför att jag hade för mig att han här hade flera strängar på sin psykologiska lyra — kanske — än i vissa senare böcker. Senare skulle han i högre grad ta parti för och emot och måla svart och vitt. Men utmärkande för den ”unge” Conrad är väl framför allt hans skrupulösa rättvisa. Han försöker göra till sitt ordspråk att den som förstår fördömer inte. Han har förståelse och mänsklig rättvisa på lager inte bara för vraket Almayer utan också för käringen hans hustru, sultanens illsluge vezir och den arabiske storköpmannen. Men även bifigurer som Almayers tjänare Ali framstår levande trots att de bara skymtar. När det gäller kvinnor som fortfarande äger sex-appeal vacklar han (och skulle alltid komma att göra det). Den svartsjuka slavflickan kan illustrera hans uppfattning av kvinnan som djur eller lägre varelse. När det gäller kvinnan som högre varelse, i detta fall Almayers dotter Nina, blir hans valhänta idealiserande uppenbart. Han vill i så hög grad det ädla, goda, friska, livskraftiga att han blir schablonmässig, även i fråga om bokens manlige hjälte, ja, det skiner igenom i karakteristiken av de holländska officerarna. Något viktorianskt måste väl ligga bakom detta men det var nog även konstitutivt. Och som sagt en annan tid och en yngre värld. Allt detta är reflexioner man kan göra och kritiska inpass som man kan komma med utan att det gör det bittersta åt saken, som är den konstnärliga helheten. Det går inte att ändra en bokstav, ännu mindre en karak-tärsskugga utan att ändra på det hela. Och det hela, den om man så får säga opersonliga huvudpersonen, är bokens genomträngande stämning. Den är sammansatt inte bara av tropiska skönheter, blommor, fåglar och morgondimmor, utan även av tropiska fulheter, flugor, snusk och förfall, men i en oupplöslig blandning vars intensitet gör att man känner den nästan som ett personligt minne, som om man själv i ett föregående liv hade upplevt den som verklighet. Det var ju för övrigt ett i minnets källare lagrat vin som Conrad bjöd. Han var en minneskonstnär, och trots att han rör sig i djunglerna och på havet är han i det fallet inte så all deles fjärran från den salongsverserade Proust. Hur Orienten förändrats eller blivit sig lik sedan Conrads tid kan man få en viss bild av genom Han Suyins bok från Hongkong. Hon är dessutom eurasier och följaktligen sysselsatt med samma problem som Conrad i Almayer. Man kan säga att den är sig ganska lik med hänsyn tagen till att världen blivit mindre och frånsett det politiska uppvaknandet som just nu skakar Östasien. Fast Gud vet! Conrads fursteson ville kamp mot holländarna och återgång till det gamla, och även om indier och kineser och andra djupt påverkats av västerländsk teknik och västerländskt tänkande är det väl fråga om inte också deras främsta mål är att söka sig tillbaka till sitt ursprung och sin egenart. Han Suyin är knappast betydande som konstnär, hon faller för mycket tillbaka på redan givna recept, europeiska eller kinesiska, men hon höjer sig ibland till det spontant gripande, t.ex. i scenen med de tre blinda tiggande soldaterna i trädgården. Där finns plötsligt något av fabelns och folkvisans väsen. Historien är enkel men allmängiltig: ett kärleksförhållande mellan två omaka, hon en vinddriven halvkinesiska med ett Kuomintang-äktenskap och läkarstudier i London bakom sig, han engelsk Fjärran Östern-korrespondent. Miljön är Hongkong ”där allt kan hända”, ungefär som allt för oss kan hända ”i Paris”, en miljö som inte bara är internationell utan innefattar allt av ekonomiska, politiska, atavistiska och progressiva motsättningar man kan begära. Mot denna i solen skimrande, i skuggan ruttnande bakgrund skildras två människors korta tid av en relativ och prekär lycka och den skildras enkelt och rättframt, som ett krigsäktenskap med allt vad ett sådant kan innebära av rus och föraning. En egendomligt blandad kinesisk-germansk matter-of-factness och hederlighet i känslor och engagemang är en av bokens tillgångar och man får en inblick i förhållanden som är så fjärran folkhemmets som gärna är möjligt. Men dessa förhållanden har författarinnan haft alltför nära inpå sig för att boken skulle kunna bli en helhet. Den är rap-sodisk och inte lagrad eller sovrad i minnet. Men den är ett vittnesbörd. Av översättningarna bör särskilt den av ”Almayers dårskap” omnämnas. Den är utomordentlig. Gunnar Ekelöf 539