BOKRECENSIONER FALLET D. Graham Greene: Hemlig agent. Översättning av Göran Salander. Norstedts 1953. 13:50. Josef Rischik: Graham Greene und sein Werk. Francke. Bern 1951. 12:50. Nu insåg jag hur tunt det skydd är som civilisationen ger. En olycka och en falsk ambulans — en falsk anklagelse och en falsk häktning — det fanns minst tjugo sätt att förpassa en ut ur denna glada och oroliga värld. Orden är tagna ur en bok av John Buchan (pseudonym för lord Tweedsmuir, död 1940 som generalguvernör i Kanada) och de citeras med välbehag av Graham Greene i en dödsruna över den äldre kollegan. Greene säger också: John Buchan var den förste som insåg det oerhörda dramatiska värde som ligger i att äventyrliga händelser tilldrar sig en vardaglig omgivning och händer föga äventyrliga människor. Man får nog räkna Buchan bland Greenes litterära anor — det blir tydligt redan genom de två citaten och det blir än klarare för den som erinrar sig någon, av den gamle diplomatens tidiga thrillers, t.ex. ”De 39 stegen”. Den börjar med att Richard Hannay, en obetydlig medelålders man, får en oväntad gäst, som kort därpå hittas död i hans lägenhet. Allt pekar på Hannay som gärningsmannen och han flyr huvudstupa ut på de skotska hedarna, jagad av både polisen och en mystisk, allsmäktig liga, samtidigt som han själv är den dödes fruktansvärda hemlighet på spåren. Det oväntade händer ideligen: den hotfulle visar sig vara en trofast vän i nöden, den tänkte hjälparen en fiende i förklädnad och jakten går fram genom lantliga värdshus, herdekojor, ministerpalats och societetsgator i West End. Mönstret har lånats av många alltsedan ”De 39 stegen” kom ut 1915, men få har efter Buchan så eftertryckligt som Greene betonat kontrasten mellan det vardagliga i omgivningen och det overkligt andlösa i flykten. Där är likheten tydlig, men längre går den inte heller. John Buchan var i sina bästa ögonblick en utmärkt äventyrsförfattare, vilket inte är något ringa betyg. Att som Greene ge sina personer en metafysisk bakgrund och göra dem till bärare av onda eller mera goda principer hade säkert förefallit orimligt för honom liksom för de flesta äventyrsförfattare. Därför ser man tydligt skillnaden mellan dem och Greene även i en bok som "Hemlig agent”, vilken Greene själv numera lär betrakta med ogillande. Enligt schweizaren Josef Rischik, som skrivit en f.ö. föga märklig introduktion till Greene, skulle författaren ha kallat ”Hemlig agent” ett struntjobb, utfört på sex veckor i förkänslan av krigsutbrottet 1939. Omdömet är emellertid ganska orättvist. ”Hemlig agent” ter sig inte så imponerande i skuggan av de två romaner som flankerar den i författarens produktion, ”Brigh-ton Rock” och ”Makten och härligheten”, men den har ändå avsevärda förtjänster. Den innehåller alla de övliga elementen från Greenes romaner fram till kriget: Först den jagade mannen, professor D. som kommer till England för att köpa kol åt sitt land, (som föröds av inbördeskrig) ensam och sliten av tvivel, men ändå med en mystisk inre kompass i all osäkerheten, i detta fall den liberales samhörighet med de lidande massorna i hemlandet. Utan att direkt säga det gör Greene på allt sätt tydligt att D. är spanjor, och placerar sig därmed bland de mycket få katolska författare som inte direkt tog parti för Franco. Medan t.ex. poeten Roy Campbell stred för falangisterna står Greene mer på Spenders, Isherwoods och de andra radikalernas linje. Utan att han på minsta vis bekänner sig till någon socialism har han i en rad romaner och noveller utan agg och med en viss sympati skildrat kommunister och andra vänsterradikaler, på det sätt som ännu var möjligt på trettiotalet. I ”Hemlig agent” framgår att D:s regering är misstänksam, brutal, byråkratisk och på andra vis frånstötande, men han har ändå valt den, på grund av sin sympati för folket. Motsidan, som företräds av hans fiende och kontra-agent, lockar både med pengar och kultur, men D. håller på det greeneska osäkra och föga gloriösa viset ändå fast vid sin mening. Typiska är också andra gestalter, t.ex. den lilla städerskan Else, en sjabbig syster till Rose i ”Brighton Rock”, lika blek i grodden, lika hängiven och lika försvarslös mot det farliga hon kommer i kontakt med. Där finns den store finansmannen lord Benditch, kollega till Erik Krogh i ”England Made Me” eller Sir Marcus i ”Mordvapen till salu”, ett hemskt porträtt, men inte gjort utan beundran. Och där finns ett galleri av groteskt bortkomna och rörande misslyckade personer, för vilka författaren tycks ha en viss 540