BOKRECENSIONER svaghet just genom deras absoluta brist på förmåga att anpassa sig efter världen: doktor Bellows som uppfunnit världsspråket Entre-nationo och strax före krigsutbrottet lyser av tro på dess folkförsonande möjligheter eller K., den misslyckade spionen — bröder till privatdetektiven i ”Slutet på historien” eller herrn som skrivit ”Forever Fido” i samma bok. ”Hemlig agent” slutar så lyckligt en bok av Greene kan göra, med ett ögonblicks andrum för de jagade — kanske är det den saken han ångrar. Dess innebörd blir att D. inte bryts av alla de mardrömslika motgångar han möter — i den absoluta hopplösheten håller han ändå fast vid en genombränd och väl prövad åsikt, som trots alla halva avsteg ändå står fast hos honom. Därför har han på ett sätt trots allt inte misslyckats. Det fruktansvärda skarprättarlaget av Cam-bridgekritiker i Scrutiny har i en kort artikel avfärdat Greene som en obetydlig tidsföre-teelse utan större intresse och framför allt som en obetydlig stilist. Ett sådant omdöme visar att även Höga Rådet kan ha fläckar på sin visdom. ”Hemlig agent” hör inte till de mest betydande av Greenes arbeten, men ger ändå goda prov på de egenskaper som egentligen också hans finaste romaner har att tacka för att de blivit så lästa, fast den saken ofta glöms i alla artiklarna: förmågan att skapa en förtätad, karakteristisk atmosfär, som likt ett osynligt moln kringsvävar boken även när den står på hyllan och gåvan att redan från första meningarna driva upp en stark spänning, som sedan håller historien ut. Åke Runnquist MYTERIET PÅ CAINE Herman Wouk: Myteriet på Caine. Översättning av Nils Holmberg. Bonniers 1953. 24:50. De recensenter som i fjol utnämnde engelsmannen Monsarrats bestseller ”Det grymma havet” till slutgiltigt äreminne över andra världskrigets sjöhjältar har redan anledning att betvivla sin tvärsäkerhet. Debutanten Herman Wouks Pulitzerbelönade sjöroman har inte bara gått i minst lika mångsiffriga upplagor — den är dessutom minst lika bra skriven, minst lika medryckande; en äldre gentleman i min omgivning som i vackert väder gäspade sig igenom ”Det grymma havet” kunde tack vare ”Myteriet på Caine” leende uthärda en hällregnande augustivecka i Roslagen. Jag tror rentav han läste den 584-sidiga volymen två gånger i svit. Dock hade han sluppit sprätta upp den själv ... Alltnog — har man väl utfört denna bragd kan man vara förvissad om några njutnings-rika dygn i särdeles underhållande och sakkunnigt sällskap. Wouk, som är amerikan, har obestridligen lärt en del både av Marryat, Conrad, Forester och Monsarrat — men framförallt har han liksom den senare verkligen upplevat det moderna sjökrigets omänskliga påfrestningar och sparsamma triumfer. Monsarrat skildrade krigarlivet ombord på en korvett i atlantisk konvojtjänst. Wouks fartyg är en gammal jagare, ombyggd till minsvepare och huvudsakligen engagerad i målbogsering och andra lika fängslande uppgifter. Väsentligaste skillnaden mellan de båda böckerna är faktiskt skådeplatsen — amerikanen berättar (givetvis) om US Navy’s avgörande och dominerande insats mot japanerna i Stilla havsområdet. Befälet på den skamfilade örlogsveteranen Caine är till största delen snabbutbildade civilister. Mest bekanta blir vi med Willie Keith, den bortskämde och tanklöse familjegossen från New York som i den hårda tjänsten mognar till ansvar och förbluffande snart förvandlas till en intresserad och duglig marinofficer. Jämte sekonden Maryk, en suverän och samvetsöm navigatör, och den anarkiske resonören löjtnant Keefer — förf:s självporträtt? — företräder Willie Keith det sunda mänskliga (civila) förnuftet, som allt intensivare reagerar mot den överdrivna militära formalismen, representerad av Caines nye chef, den psykiskt defekte kapten Queeg, som inte bara är löjlig utan bevisligen okunnig och feg. När Queeg i en (urstyvt skildrad) tyfon utfärdar så befängda order att minsve-paren är i fara att gå under, känner sig sekonden nödsakad att överta befälet — åberopande en paragraf i flottans reglemente. Detta är i all enkelhet myteriet på Caine; det genomförs absolut oblodigt och nästan komiskt korrekt mot den stormvilda, ödesbrusande havs-bakgrunden. Den efterföljande krigsrätten hemma i Staterna är ett avsnitt för sig, i själva verket betydligt mer spänningsladdat än själva myteriet. Men Wouk, som är en mycket ambitiös och välberäknande berättare, har dock sin 541