BOKRECENSIONER egentliga styrka i de realistiska scenerna på däck och durk, som är lika salt vederhäftiga vare sig det gäller kamning av minfält, an-göringsmanövrer eller det heroiska bekämpandet av sviterna efter en fientlig självmords-flygares farliga attack. Men Wouk kan också skildra människor. Representanter för såväl officerare som manskap är förträffligt individualiserade. De presenteras f.ö. inte enbart i sj ölivets mer eller mindre bistra sammanhang. Men när Wouk låter dem figurera på hemmafronten, är greppet inte så självständigt längre, inte så handfast. Allt som allt är dock ”Myteriet på Caine” en ganska imponerande framställning av ett stort nationellt ämne, som också väcker genklang i Nils Holmbergs fly-hänta och smidiga tolkning. Einar Malm EXTRA DRY Evelyn Waugii: Män i vapen. Översättning av Margaretha Odelberg. Norstedts 1953. 15:—. 1942 gav Evelyn Waugh ut en bok som hette ”Hissa fler flaggor”, där han till största delen ägnade sig åt att skoja med början på det krig han och hans landsmän som bäst upplevde: historien om den muntre lymmeln Basil Seals kontakter med förvirrade departement och trångsynta militärer blev en kvick och elak karusell, som stannade av först när Churchill fått makten 1940 och Basil och alla de andra odågorna plötsligt blev dugliga com-mando-officerare. I första delen av sin planerade krigstrilogi skildrar Waugh samma tid på nytt. Detaljerna är i några fall desamma och huvudpersonens predikament påminner en smula om Basils, men annars är allt annorlunda. Doften av utspilld champagne och kvittret av skvallrande societetsvärdinnor har bytts mot den spartanska sherryn på mässen och officerskopp-lets knarrande. Det vilar ännu ett lätt drag av oreda över krigets början, men det blir inte något särskilt komiskt över det, galg-humöret från blitzen är borta. Guy Crouch-back är också en hjälte av helt annat slag än Basil Seal, en rätt timid, men ingalunda oduglig trettifemåring, den siste medlemmen av en bland de urgamla katolska ätter Waugh så gärna gräver upp. Hans religiositet är djup, men inte ostentativ och hans pliktkänsla lika dan. I Hillebardjärernas trivsamma mäss erfar han sin första rätta hemkänsla trots de smärre irritationerna i kasernlivet, i kriget finner han ro — där förenas hans drömmar om korståget med rester av krigardrömmarna från indianboksåren. Han liknar många av Waughs hjältar och han är i lika hög grad som de en lekboll för vad andra kan hitta på — genom rena tillfälligheter blir det han som i sin oskuld får bära hundhuvudet för de starka viljornas vårdslösa överträdelser, så som Waughs huvudpersoner fått det alltsedan Paul Penny-feather åkte i fängelse för lady Metrolands bordellaffärer i ”Decline and Fall” 1928. Men Guy Crouchback behåller sin linje och åtminstone sin inre värdighet; han har mer substans innanför skräddarens mästerverk än de andra och han är ofta en förhållandevis lycklig människa, som fått en världslig uppgift som han utan svårighet kan bringa i samklang med sin tro. Han är också i mindre grad än de tidigare Waugh-hjältarna en snobb, även om han fortfarande har ”socialt möjlig eller omöjlig” som bedömningsgrund för omvärlden, vare sig det gäller trosfränder eller kättare. I boken finns dock en gestalt, på vilken den värderingen inte biter, nämligen den utomordentlige Apthorpe, vars karriär Waugh skildrar med det sinne för komik — en del Wode-house, en del Coward och en del malört — som kanske är hans viktigaste tillgång som författare. Man skiljs med vemod från Apthorpe, vars slut med rätta liknats vid Sir John Falstaffs. Den andra stora gestalten i boken, lika dominerande fast mindre fasetterad är brigadchefen, den blodtörstige krigaren Ritchie-Hook. Han är inkarnationen av de dödsföraktande, brutala pojkbokshjältarna; i det avslutande äventyret blir han orsaken till att Guy petas ut ur Hillebardjärerna. Följer romanen författarens egna öden någorlunda även i fortsättningen lär den emellertid inte behöva lida brist på yttre handling. Åke Runnquist NED MED DRUMLIEDUB B S ! Eric Linklater: När klokheten kom till byn. Översättning av Jane Lundblad. Norstedts 1953. 16:50. Laxdale i de skotska högländerna är en fattig och isolerad by, där man lever ett 542