BOKRECENSIONER mycket lyckligare och rikare liv än i den välorganiserade industristaden med höga löner, höga skatter och dålig luftrening. Obehaget i kulturen, i storstaden och i välfärdsstaten har en vältalig fiende i Linklater. I Laxdale, med det fornnordiskt friborna namnet, har han skapat ännu en symbol för den människans oförstörbart goda natur och läggning för vänligt grannumgänge, som faktiskt en hel del stadsplanerare i moderna städer också tror på. Fast deras resultat blir ju något annorlunda än det vindomsusade höglandssam-hället, där ungdomarna dansar efter säckpipa på gatan i månskenet. Den motsatta polen, det välinrutade och fantasilösa industrisamhället där ingen är fattig och alla har tråkigt, döper Linklater till Drumliedubbs, ett namn vars fonetiska effekt kan avnjutas över alla språkgränser. I romanen är det förstås Laxdale som vinner en bländande seger över Drumliedubbs, väl att märka inte bara genom sin ofördärvade fysiska styrka och sina moraliska traditioner, men också genom sin överlägsna förståelse för Euripides’ ”Bac-chantinnorna”. Linklaters gode vilde är alltså ingalunda obildad, han är tvärtom försedd med en egen kultur av högst intrikat och ceremoniöst slag, och hjältarna i slaget vid Laxdale är inte bara skogvaktare, fårherdar och tjuvfiskare, men också författare och docenter i grekiska språket. Den riktiga kulturen och det riktiga barbariet räcker i Linklaters version varann handen tvärsöver den meningslösa och dumma civilisationen. Det är som synes inte ett mönster Linklater själv hittat på, men han har gjort en underhållande fars av det, om också naturligtvis inte lika rolig som ”Juan i Amerika”. Han har dämpat ner de erotiska äventyren till några få mellanaktsuppträdanden och i stället lagt in en del högeligen tekniskt laxfiske, som den icke-fiskande läsaren möjligen hoppar över, och han har fått en del sympatier för Amerika, vars barnsligt allvarliga kapitalister i alla fall syns honom bättre än de alltför litet barnsliga antikapitalisterna i hans hemland. Och liksom amerikanska filmproducenter tror litet för mycket på publikens intresse för deras egna intressen och alltför ofta gör en film om hur filmstjärnor klättrar från roll till roll, så återkommer även Linklater till det tema som engelska författare i de högre upplageklasserna numera har mycket svårt att låta bli att skriva om: problemet var man skall ta pengarna till skatten, när man haft oturen tjäna för mycket på en bok. I Laxdale löser man, som väl är, detta problem lika lätt som alla andra: man sticker till havs. Jag vill inte påstå man skrattar sig fördärvad åt ”När klokheten kom till byn”, och allra minst vid de mest medvetet lustiga uppträdandena; men dessemellan är man faktiskt i ganska roligt sällskap. Kerstin Anér RAPPORT FRÅN GÅRDS-HUSET Anne Franks dagbok: Översättning av Ella Wilcke. Hökerbergs 1953. 14: 50. ”Anne Franks dagbok” är en märklig bok. Om dessa anteckningar av en fjorton-femtonårig flicka som under två år tvangs att med sin familj leva under jorden i Amsterdam bara vore konstlösa vittnesbörd om en mänsklig situation, skulle man ändå läsa dem med sympati, respekt och hemliga samvetskval. De skulle alltid ha sitt värde som mänskligt dokument och som anklagelseskrift inför eftervärldens domstol. Men dagboken berättar inte bara om själsstyrka och livsvilja, om den judiska flickans vägran att fatta och acceptera sin grymma utstötthet. Den präglas också av en brådmo-gen, ljus och glittrande intelligens, en ofta häpnadsväckande förmåga till analys och sj älvrannsakan. Fakta i målet är följande. Anne Frank var född 1929 i Frankfurt am Main varifrån familjen — utom föräldrarna en tre år äldre syster — vid Hitlers makttillträde emigrerade till Amsterdam. 1934 började Anne i Montes-soriskolan där, 1940 kom kriget, ockupationen, judeförföljelserna, och systrarna flyttades till Judiska läroverket. ”Vi fyra har det alltså bra”, skriver Anne den 15 juni 1942, på en av de första sidorna i den dagbok hon just fått i födelsedagspresent, som hon tänker anförtro allt och som hon därför i brevform titulerar ”Kitty”. Tre veckor senare kom ett upprop från SS till fadern. En av familjen skulle inställa sig — dock icke han utan Annes syster, Margot. ”Margot är sexton år. Skickar de verkligen i väg så unga flickor som Margot?” frågar Anne häpen och aningslös. 543