BOKRECENSIONER Det återstod bara att gå under jorden. Fadern hade i veckor förberett saken. Sin affär hade han formellt överlåtit till icke-judiska vänner och anställda. Bakom affärslokalerna, i gårdshuset, fanns fyra undangömda rum i två etager och dessutom förrådsrum och vindskontor. Ingången dit doldes bakom en vridbar bokhylla. Mittemot låg bara affärslokaler och verkstäder, folktomma efter stängningsdags. Fönstren täcktes noga med gardiner, fick bara öppnas försiktigt på nätterna. Annars genljöd huset av slammer från kontoren — det var bara på kvällen som ”de underjordiska” måste vara försiktiga med ljud. I detta gömställe, ”bekvämt” och ”idealiskt”, skriver Anne entusiastiskt i början, framlevde åtta personer sitt liv under två år. Vännerna hjälpte dem med mat, bränsle och andra förnödenheter, icke minst böcker. Dagboken slutar den 1 augusti 1944. Tre dar senare vädrade blodhundarna byte — ”de gröna” bröt sig in i huset. Samtliga invånare jämte de anställda som bistått dem fördes till koncentrationsläger, varifrån av Annes familj endast fadern återvände. Själv dog Anne i mars 1945 i Bergen-Belsen, två månader före Hollands befrielse, tre månader innan hon skulle fyllt sexton år. Hennes dagbok återfanns i gårdshuset. Vittnesbörd från hennes allra sista levnadsår har vi förskonats från — vetskapen om sex millioner judars öde under denna tid kan ge fantasin tillräckligt stoff i det avseendet. ”De underjordiska” var, förutom familjen Frank, till att börja med tre personer, en medelålders affärsvän, herr van Daan, med hustru och son. I november beslöt emellertid Annes far — som oavsett flickans idealisering måste ha varit en sällsynt fin människa — att ta emot ännu en jagad. Det blev en femtioårig tandläkare som fick dela rum med Anne. I denna trångboddhet växlade givetvis atmosfären mellan triviala förtretligheter, bekymmer över mat och matsmältning, nervslitande gräl inom och mellan familjerna med relativt munter samvaro och relativ resignation inför den gemensamma olyckan. Dagboken är fylld av rapporter om dessa förhållanden, i regel skrivna med galghumor och munterhet, barnslig ilska och förnumstig kritik. Allvarligare är kritiken mot modern. Här klagar Anne över oförståelse i tonfall som inte är ovanliga hos flickor i övergångsåldern men samtidigt med förbluffande skärpa i analysen: ”Plötsligt förstår jag vad det är jag saknar hos henne. Mamma har själv sagt, att hon betraktar oss mer som väninnor än som döttrar. Det är ju gott och väl, men en väninna kan i alla fall aldrig ersätta en mor. Jag har ett behov av att se upp till min mamma som till en förebild.” Hos Anne själv växlar annars stämningen från oro, depression, känsla av burfågels fångenskap i mörker, längtan att få vara ung och leva som andra unga — till fast beslutsamhet att inte låta sig övermannas av sorg och medlidande med pinade stamfränder, av det judiska ödet. Hon kan erfara spontan glädje över det vackra vårvädret över taken där ute eller över hoppfulla krigsunderrättel-ser. ”Jag har ovanligt mycket levnadsmod, jag känner mig alltid stark och i stånd att bära mycket, fri och ung!” skriver hon i juli 1944 på en dagbokssida där hon också, uppenbarligen med rätta, talar om sin självkännedom som ”ett mycket framträdande karaktärsdrag”. Hon mognar från trettonårig flickunge, ”förfärligt flirtig, kokett och munter”, ”trevlig men väldigt ytlig”, till en ung flicka som vill bli beundrad inte för sitt glada skratt utan för sin karaktär. ”En levnadsperiod är tydligt avslutad”, fjortonåringen går dagligen till rätta med sig själv, med pubertetsårens oartcr, med sin näbbighet, framfusighet och högljuddhet. Till den snabba mognadsprocessen bidrar inte bara tillvaron under tryck, bristen på samvaro med direkt jämnåriga, det dagliga intima avslöjandet av de vuxnas värld, utan också en djupare känsloerfarenhet. Peter van Daan, en blyg, sluten yngling, två år äldre, som Anne först tycker är tråkig och odräglig, blir hon plötsligt intresserad av. Hennes känslor besvaras — med underbar friskhet och varsamhet skildrar dagboken den gryende förståelsen mellan de två utstötta. Hur de båda längtar efter värme och kärlek. Hur hon först söker hans sällskap, vill tala med honom, luta sitt huvud mot hans axel, röra vid hans kind, längtar efter hans tafatta kyssar. Och hur hon slutligen ändå sakta drar sig undan, därför att ynglingen inte motsvarar hennes drömbild, är för vek och osjälvständig. ”Ty till sitt innersta är ungdomen ensammare än ålderdomen”, citerar femtonåringen och tillägger, för en gångs skull med bitterhet: ”Det är det svåra i den här tiden: att ideal, drömmar, ljusa förhoppningar inte längre uppstår hos oss eller också blir de 544