BOKRECENSIONER träffade av den hemska verkligheten och alldeles förstörda.” Det vore frestande att citera mer ur denna upprörande, värmande, tappert leende dagbok. Men den bör läsas i sin helhet, som en ung själs historia under de förfärliga åren —läsas av dem som tilläventyrs ännu tvivlar på vad nazismen innebar för millioner hjälplösa, läsas också av dem som misströstar om människans förmåga att uthärda det omänskliga. Hans Levander DEN MOGNE HOLMBERG Olle Holmberg: Den unge Leopold. Bonniers 1953. 21:50. Det berättas om en professor i litteraturhistoria (som för länge sedan hunnit ”et okändt ändamål”) att han under en licentiat-tentamen till delinkventen ställde den något lösaktiga frågan: ”Vad skall man säga om Pope?” Tentanden lär ha varit nära att med en djup suck besvara frågan (eller snarare instämma i den) med: ”Vad tusan skall man säga om Pope?” Han hejdade sig emellertid och svarade något mera intetsägande och kunskapsrikt. Om det är svårt att säga något betydelsefullt eller något engagerat om Pope, så bör det väl också vara svårt att göra det om den man som en gång av beundrare har kallats Nordens Pope. Han hette som bekant Carl Gustaf af Leopold, och Olle Holmberg har prövat att säga någonting om honom och sagt det i en bok som det är ett nöje att läsa. Ett nöje — därför att den är skriven av en författare som skriver en svensk prosa som är lika fulländad som en gång Leopolds var eller ansågs vara. Den är liksom Leopolds klassisk i den meningen att den borde kunna tjäna som mönster, den är mindre klassisk (än Leopolds) därför att den är svårare att imitera, svårare därför att den i nästan varje mening är präglad av sin författares individualitet — av den själens mognad som aforis-tikern Holmberg med lätt drömmande och dubbeltydigt vemod gäma mediterat över. En kollega till honom försökte en gång komma hemligheten med hans stil på spåren genom att påpeka den höga frekvensen av ordet ”alltså”. Det var, alltså, inte något fullfjädrat avslöjande, men om man vill tolka fenomenet symboliskt, kunde man säga att det finns ett pedagogiskt drag i Olle Holmbergs stil eller snarare njutningsfulla pedagogiska tendenser: tendensen att generalisera, tendensen att en smula — till fromma för läsarens förstånd men också i tydlighetens och i lätthanterlighetens intresse — förenkla det svåra, kompletterad med den högst nyttiga tendensen att påvisa hur komplicerat det till synes enkla kan vara. Sådana tendenser har visat sig kunna reta gallfeber på beskedligt folk som trott sig mera intelligenta än de trodde att Olle Holmberg trodde dem vara. Att de misstagit sig på en så vital punkt beror väl på att Holmberg alltid varit så fullkomligt fri från all magisteraktighet — hans sällsynta förmåga att camouflera sin precisionssträvan med nonchalans, sin sanningssträvan med skepticism och relativism, sin moralism med något som man i renhjärtad fantasilöshet kallade cynism. En person som med en hygie-nomans försiktighet aldrig lockats avge en brösttons förrädiska drill eller djupt övertygande muller måste ju vara en lättfärdig människa. Den unge Leopold hade inte särskilt svårt att upphäva brösttoner, och Olle Holmbergs framställning av hans bemödanden från vaggan till hovet ger som helhetsintryck bilden av en ung streber som väl förstod att dölja sin uppriktiga mening när den personliga nyttan krävde smickrets sövande röst, men som å andra sidan inte drog sig för att med sentimental uppriktighet noggrant uppenbara välgärningar som han i största stillhet ansåg sig ha utfört. Någon alltigenom sympatisk ung man tycks Leopold således inte ha varit — men vems ungdom skulle tåla en så närgången granskning som denna! Det är också iögonfallande hur infamt påpassad Leopold var långt innan han blev ett tänkbart föremål för biografier. Hans gynnare och alla de som ställt så stora förhoppningar på den begåvade ynglingen försummade inte att ge akt på oroliga tecken som varslade om begynnande fördärv hos denna vackra plantan. Det var naturligtvis inte hans följsamhet, hans brist på uppriktighet och hans fina näsa för diplomatisk taktik som oroade utan snarare hans benägenhet att författa erotiska verser som ibland verkligen var ohöljt erotiska. Olle Holmberg förmodar att Leopold — liksom Kellgren — i den sensuella genren gärna ville överträffa föredömet Creutz, vars pseudoklas-siska stil han fann alltför abstrakt, alltför omskrivande och undvikande — och alltför kysk. 5 BLM 1953 VII 545