BOKRECENSIONER Det är sannolikt, men kanske är det vanskligt att läsa den lasciva dikten ”Susanna” som ett prov i tävlan med Creutz. Det är visserligen sant, som Holmberg säger, att dikten innehåller ”litterära masturbationsfantasier” — och sådana är ju allvarliga nog för den som framkallar dem — men i alltför många partier är dikten för medvetet spexig för att man riktigt skall kunna tro att Leopold menat den som ett allvarligt vitterhetsprov. Om Olle Holmbergs förmodan att han tänkte trycka den verkligen är riktig, så var den unge Leopold både djärvare och dummare än man vågat tänka sig. Men är inte den prolog till ”Susanna”, som Holmberg grundar sin förmodan på, huvudsakligen en ursäkt, också den hållen i en spexton rätt litet artikulerad för trycket? En rätt emfatisk moralisk värdering lägger Olle Holmberg i dagen vid behandlingen av en senare erotisk dikt. Och visst har han rätt när han skriver: ”ändå frågar sig läsaren om inte råheten, om inte rent av pornografien i Susanna är lika försvarlig som den på sin tid så beundrade läckerheten i Erotiska Oder. Råheten finns nämligen kvar också där, men inte som beskrivningens utan som känslans.” Egentligen är väl ”råheten” ändå större i den dikt som avses och som behandlar Zemirs skönhet så länge hon är ung och hennes vedervärdighet som gammal hustru till poeten, än den är i ”Susanna”. Men å andra sidan bygger denna kontrastteckning av två åldrar hos kvinnan på en så inrotad litterär kliché — Holmberg nämner själv Horatius i sammanhanget — att det kanske blir litet grymt missvisande att alltför starkt understryka Leopolds råhet. Till och med Anna Maria Lenngren som kunde skriva så ädelt om den åldrade kvinnans värdighet, kunde också använda denna gamla kontrastschablon med en förödande effektivitet som visserligen i sak är odiskutabelt rå men knappast ett tecken på diktarens råhet. Litteraturens historia som visserligen är historien om sensibilitetens ”utveckling” och förändringar, ger ibland underliga vittnesbörd om hur okänslighet, inkapslad i stående mönster, kan konserveras under århundraden. Det hör till spänningen och spänstigheten i Olle Holmbergs stil att den gärna bygger på antiteser, analogier och paralleller. Det är en krävande stil som av sin utövare fordrar en nästan omänsklig uppfinningsförmåga. Att använda den och samtidigt förläna framställ ningen fyllighet och bredd är praktiskt taget ogörligt, och boken om den unge Leopold är inte heller någon bred och fyllig biografi, fast den i uppställning och komposition försöker se så chockerande traditionell ut som möjligt är. Det är en bok om etapper, koncentrerad kring vissa punkter, avgörande händelser och verk, och endast författarens oerhörda virtuositet i anknytningens konst gör den till en genomförd biografi som ”flyter” med samma jämnhet, låter sig läsas med samma lätthet som en roman. Olle Holmbergs stil harmonierar på ett lysande sätt med ämnet den unge Leopold. Antiteserna infinner sig osökt. Striden mellan wolffianism och empirism i det lärda Upsala. Ventilationen av det sublima och det briljanta i 1770- och 80-talets estetiska debatt — och dessa ideals förverkligande, för Leopolds del till en början i det sublima pekoralet vid kronprinsens födelse 1778 och den pubertetsmässigt ”briljanta” extravagan-zan om Susannas belles fesses. Kring dessa grundbegrepp kan framställningen röra sig. Och analogierna finns i generationerna: den sublime Gyllenborg och den briljante Creutz, den än så länge bara briljante Kellgren och den så småningom sublime Thorild, ännu kallad Thorén. Med stor finess och osökt elegans rör sig Holmberg med dessa grundpelare för läsarens stadighet, och endast hans fina nyan-seringsförmåga och höga krav på akribi kan hindra läsaren att begripa perioden så lätt som en ekvation begripes. Åtminstone en sak har åtminstone anmälaren inte förstått. Det står om den unge Leopold att ”hans grundbegrepp i litteraturkritiken är begreppet illusion: han vill att dikt ska illudera verklighet”. Vill han det? Är det så nytt, positivt och krävande — numera gammalmodigt — hans program är? Han kritiserade ”Tåget över Bält” för överdrifter och osannolikheter, det är sant. Han ansåg att Gyllenborg skrev mot förnuft och natur, och eftersom den nya philosophie han lärt inte mera behövde några gudomligheter i sin tjänst så kunde han inte uppskatta Gyllenborgs maskineri. Men även om han ansåg att det är poesiens uppgift ”at uplifva naturen, at dikta utan osanning”, så är det en väl djärv generalisering att säga att hans kritiska grundbegrepp är illusion. Begreppet var väl — i likhet med jou-jou de Normandie — knappast inventerat. ÅKE JANZON 546