BOKRECENSIONER UNGA SNILLEN Olof Dixelius: Den unge Järta. En studie över en litterär politiker. Hedengrens bokhandel i distribu- tion 1953. 23: —. Nils Norman: Den unge Strindberg och väckelserörelsen. Gleerups 1953. 14:50. Det har varit en styrka hos svensk litteraturforskning, sådan den bedrivits under del senaste halvseklet, att den inte har hamnat i filiströs och självtillräcklig specialistvisdom, att den har satt de litterära företeelserna i samband med samhälleliga, historiska, politiska, filosofiska, religiösa och psykologiska faktorer, att den har rört sig utefter bredast möjliga kulturfront. Litteraturforskarna har varit människoforskare i ordets vidaste humanistiska innebörd och har därigenom kunnat lämna betydelsefulla bidrag till kulturens stora allmänning och till det nationella självmedvetandet. Vad som vunnits i bredd har emellertid ofta förlorats i längd. Ju mer material av skiftande art som har dragits in i de genetiska undersökningarna, ju mer dessa har svällt ut, desto snarare i tiden har det måst sättas punkt för framställningen. Vi har begåvats med ett oändligt antal analyser av begränsade skeden eller avsnitt i en författares produktion och personlighetsväxt, och självfallet har intresset framför allt kommit att knytas till ungdomen, den levnadsålder då jaget får sin grundläggande utformning, sin första gestaltning. Kanske kan det sägas, att vi har fått alltför få längdsnitt genom våra författares mogna mannagärning och alltför många ungdomsporträtt, som, hur förträffliga de än må vara, till sist efterlämnar intrycket av något halvgånget och ofullbordat. ”Den unge Järta”, ”Den unge Strindberg och väckelserörelsen” — de två doktorsavhandlingar från i våras, som här bara ska notifie-ras, har åtminstone det gemensamt, att de båda exemplifierar såväl den styrka som den begränsning i vår litteraturforskning som ovan har antytts. Hans Järta, sekreteraren i 1809 års konstitutionsutskott och författaren av dess berömda Memorial, utgivaren av tidskriften Odalmannen och jämte Geijer den ”historiska skolans” yppersta företrädare — det är denna stora personlighets /örhistoria som grundligt har utretts och blivit belyst i den förstnämnda skriften. ”Sansculottevisan” och andra politiska tillfällighetsdikter från skedet 1790— 1809 har väl knappast något större litterärt intresse. Mera av den varan har redan den anonymt utgivna prosasatiren ”Några tankar om sättet att upprätta och befästa den urgamla franska monarkien” från 1799, som företräder en hos oss försummad och förbisedd genre, den konstnärligt stiliserade politiska satiren, och Olof Dixelius har lagt ner stor omsorg på att sätta in den i dess idéhistoriska sammanhang med andra europeiska 1700-talssatirer, av Swift, Voltaire, P. A. Hei-berg. Men hans avhandling förefaller mig ha sitt största värde däri, att den fixerar olika åsiktsläger och opinioner i Sverige under två årtionden, då både de inrikespolitiska växlingarna och de stora världshändelserna bjöd' på en toppladdad dramatik, som starkt påverkade ungdomen i olika riktningar alltefter dagens läge, ett skede då 1700-talets idéströmmar befann sig i våldsam inbördes brytning och växelverkan, då pseudoklassicism och upplysning brottades med förromantik, franska samhällsidéer med tyska kulturideal, då skandinavismen så smått började röra på sig och då en svensk liberalism i mångtonig sammansättning började ta gestalt under trycket av en alltmer ljusskygg politisk regim. De idétraditioner som går från nordamerikanska frihetskriget till Anj ala och ”kungamördar-nas” ideologi, från Kellgren och Höi jer till Järta och från Juntan till 1809 års författ-ningsdebatt — det är bara ett par stickprov på de problem som i Dixelius’ vittomspännande avhandling har studerats med lärdom och skarpsinne, och det bör understrykas, att även statsvetenskapliga och nationalekonomiska aspekter har uppmärksammats; de utgjorde ju en integrerande del av 1700-talets kulturdebatt och har inte heller här avskiljts åt specialisterna. Framställningen är vårdad och klar men ganska knaprig och för den profane betänkligt sönderhackad genom den per-tentliga men klossiga notapparaten. Det rakt motsatta gäller om Strindbergs-av-handlingen — vilken i ordningen, jag har tappat räkningen? — som är flott och essayis-tiskt skriven men uppbyggd över en långt smalare bas, och där det ofta är besvärligt att finna beläggen i de i slutet samlade noterna. Att härvidlag hitta det rätta lagom och göra/ alla till lags, är allt annat än lätt. Författaren 547