BOKRECENSIONER har sökt bestämma de intryck som Strindberg under tidiga, plastiska uppväxtår fick mottaga av den lågkyrkliga väckelsereligiositet, vars främste representant inom folkliga kretsar var C. O. Rosenius, i de högre klasserna Gustaf Beskow, intryck som förmedlades av modern, av konfirmationsläraren G. F. Flyborg, av femtonåringens trettioåriga väninna Edla Hej-korn, och som med förvånande styrka skulle bryta fram på nytt under infernokrisen. Psykologiskt sett är huvudvikten lagd vid de våldsamma brytningarna mellan religiöst och sexuellt i pubertetsålderns exalterade själsliv, och inte minst är det av ett kusligt intresse att konfronteras med den religiöst inspirerade skräckmålning i onanifrågan, som effektivt bidrog till att driva ut ynglingen i ångest-neuros, och vars tyske författare också hörde hemma i den pietistiska föreställningsvärlden. Ur personhistorisk synvinkel fäster man sig främst vid porträtten av Edla Hej korn och Flyborg, vartill forskaren har lyckats bringa samman värdefullt material, och som i mer eller mindre subjektiv färgläggning skulle gå igen i Strindbergs verk. Att han under in fernokrisen ånyo sökte kontakt med sin gamle konfirmationslärare, är onekligen sensationellt och bestyrker Nils Normans uppfattning om de religiösa ungdomsupplevelsernas djupgående och varaktiga betydelse för vår störste författare. Ungdomsverken till och med ”Mäster Olof” står här i centrum för det litteraturhistoriska studiet, men författaren har med aktningsvärd energi jagat upp och noterat de spår som väckelserörelsen har avsatt tvärs igenom Strindbergs väldiga æuvre, positivt eller negativt. Stor, kanske rentav en smula för stor uppmärksamhet ägnas åt lärofrågor och dogmatiska subtiliteter i den roseniuska teologien samt åt motsättningarna mellan denna å ena sidan, å den andra Parkers unitarism och Viktor Rydbergs religiösa liberalism, som något senare kom att påverka Strindberg. Den fåkunnige kan det förefalla, som om känsloläge, terminologi och symbolspråk mer än teologiska tvistefrågor, kärl mer än innehåll hade varit av betydelse för diktaren, och därjämte personliga bindningar — men det är kanske en synvilla. Holger Ahlenius FÖR MYCKET AV DET ONDA Ames, Delano: Mord på Rivieran. Översatt av Einar Thermaenius. Forum 1953. 11:50. Burman, Fale: Spinn spinn mördaren min. Bonniers 1953. 12:50. Dickson, Carter: Det slutna rummet. Översatt av Torsten Ehrenmark. Gebers 1953. Inb. 11:—. Green, Alan: En sund själ i en död kropp. Översatt av Torsten Ehrenmark. Gebers 1953. Inb. 11:—. Snger, Peter: Mördande recension. Norstedts 1953. 9: 75. Macdonald, John Ross: Folk dör så konstigt. Översatt av Ruth och Mårten Edlund. Bonniers 1953. 13: 50. Macdonald, John Ross: Hon visste för mycket. Översatt av Herbert Bohlinder. Gebers 1953. Inb. 11:—. Mitt första mord. En samling detektivhistorier översatta av Nils Fredricson. Wahlström & Widstrand 1953. 17 : 50, inb. 23: 50. Simenon, Georges: Maigret och hans mord. Översatt av Gunnel Vallquist. Bonniers 1953. 10: 50. Spicer, Bart: Tusen långa gröna. Översatt av Hans-Eric Stenborg. Wahlström & Widstrand 1953. 11:—. Wölcken, Fritz: Der literarische Mord. Nest Verlag 1953. Inb. 17:30. Som bevis för detektivlitteraturens värde brukar ibland anföras, att amerikanska presidenter och engelska premiärministrar hellre tagit till en deckare än postillan, när natten fallit på. Simenonfrälsta ledamöter av franska regeringen brukar också citeras. Men mycket sällan tyska stormän. Detta förklaras med att tyskarna inte har något nöje av kombinations-lekar, inte har något sinne för det meningslöst konstruktiva. Även i Posthitlertyskland anses skrivandet av detektivromaner vara ett sekunda hantverk. Deckare räknas som Schund-litteratur, och personer i upphöjd ställning, exempelvis medlemmar av akademistaten, läser dem bara i smyg. Den som påstår detta är Fritz Wölcken, docent vid universitetet i München, och nog är det en tillfredsställande paradox att just denne Wölcken har verkställt en om en ofantlig beläsenhet vittnande undersökning om detektivromanens väsen och villkor. Hans lärda utredning bär titeln ”Der literarische Mord”. Wölcken påvisar, att Poe’s övertygelse om intellektets allmakt (die Leidenschaft des Geistes) inte gick igen hos epikerna Dickens 548