BOKRECENSIONER och Collins, och att det var Anna Katharine Green som genom rena oförmågan att berätta på viktorianskt maner skrev den första koncentrerade detektivromanen, ”The Leaven-worth Case”, vilken firar 75-årsjubileum i år. Wölcken karakteriserar detektivromanen som ett formalistiskt-rationellt sagospel, som med tiden har vunnit i fråga om teknisk differentiering men också har hamnat i stereotypi. Under inflytande av den icke-mekaniska fysiken vidgades perspektivet, men den metafy-sisk-transcendentala linje som Chesterton och Charles Williams prövade var enligt Wölckens mening föga fruktbärande, utan räddarna i nöden var framför allt Dorothy Sayers med sitt personintresse och Raymond Chandler med sin sedelära. Men hur många läsare av detektivromaner bryr sig om nyanserna och nyskapandet? Wölcken konstaterar, att till och med intresset för problemlösandet är på avskrivning; endast 2 % av genrevurmama anses helhjärtat gå in för detta. Och allt flera författare vänder kappan efter vinden. Det stämmer i stort. Ännu för tio år sedan dominerade den formbundna deduktivroma-nen med en rodinsk Penseur i centrum, vilken inte gjorde sig större brådska än vad döden krävde. Men utvecklingen mot mopeder och reaktionsdrift har fört med sig en minskning av de kontemplativa fallen. Dagens eskapist studerar hellre hastighetsmätaren på detektivens Cadillac än densammes tidsschema över suspekta händelser. Nu överväger detektivromaner av den s.k. realistiska typen, i vilka en andtruten shamus per knogjärn. och luger gör upp räkningen med mutmyndiga gangsters och deras hej dukar. De flesta privatdeckarna tjänar femtio dollars om dan som skytteltrafikanter mellan Los Angeles och San Francisco, den säkraste vägen till död och rörelse. Den som på sistone har varit flitigast i farten är Lew Archer, agent för John Ross Macdonald. Till det yttre är han som nästan alla sina gelikar en vresig framfusing, men i grund och botten är han något av en sensitiva. Han röjer emellanåt en osedvanlig medkänsla för förtappade existenser, och man minns honom som en hybridation av vildbasare och slumbroder. Men han är en hjälpare utan förhoppningar, en rättskämpe utan patos. Han håller sig apart, tar framgångarna med en axelryckning. Hans enda tillfredsställelse synes vara att ha hedern i behåll. Lew Archer har påfallande tycke av Philip Marlowe, och Macdonald är med sin ciselerade stil och kritiskt avslöjande samhällssyn den mest kvalificerade Chandler-pastischö-ren till dato. Föreliggande böcker, hans tredje och fjärde, är mer sansade och frappanta än hans tidigare, och särskilt i ”Hon visste för mycket” har författaren genom att hålla sina tragiker i styr och ransonera sluggereffekterna lyckats ge en samlad och i vissa stycken särpräglad bild av mänsklig förnedring. Väl meriterad som berättare om privatdetektivens karga lott är också Bart Spicer, vars människointresse går djupare än flertalet hårdkockars. Han uppträder som lätt sentimental plädör för jämlikhet och broderskap och sympatiserar i ”Tusen långa gröna” med de kuvade indianerna i Arizona. Dit är Carney Wilde kallad för att reda ut ett fall av kidnapping, men hans rätta miljö är marodörstråken i Philadelphia, han tål inte det brännande kaktuslandskapet och hamnar i besvärande lynnighet och otrivsel med situationen. Skildringen av hans dilemma är det mest värdefulla i boken. Handlingscrescendot kulminerar med en svindlande motocross, och med den kunde historien gott ha slutat. Att den forcerade detektionen ska leda till ett happy end väntar man sig knappast efter det olycksbådande anslaget, så som författaren betonar och upprepar detta. Övriga deckare av Frisco-typen, som anmälaren har läst under senaste halvåret, har inte varit annat än mer eller mindre flyhänta kriminalreportage. Man vet nu lika bra som någon polisläkare hur sönderslagna och nersölade individer ser ut på nära håll, och man är inredningsspecialist på narkotikakliniker och bordeller. Det är inte utan att vi har fått för mycket av det onda. Morden i detta övermått av klappj aktsprosa uppfattar man inte som mystifikationer, de hör rätt och slätt till accelerationen. Detektivens trötta tankar intresserar mindre än detaljskildringen och stilvändningarna. Man kan i bästa fall acceptera den amerikanska privatdetektiven som socialt samvete eller litterärt medium. Hans mission som upptäckare är skäligen förfelad. Alltifrån Poe (eller, om man så vill, Hero-dotos) har detektivförfattare lämnat lik efter sig i hermetiska gemak och hisnande förklaringar till det omöjliga. Man erinrar sig offer som skjutits med istapp genom nyckelhålet, och andra stackare, som tagit sig en längre 549