BOKRECENSIONER lur än väntat, på grund av att lakanen preparerats med nitrocellulosa. Den som vill veta mera om detta lugubra ämne hänvisas till claustr omanen par preferens, John Dickson Carr/Carter Dickson, som i ett essayistiskt avsnitt av romanen ”The Hollow Man” har redogjort för de rika möjligheter som genren erbjuder. I bok efter bok har han laborerat med förseglade chimärer, och ett av hans mest kända konststycken är ”The Judas Window” från 1938, vilken sent omsider har kommit i svensk översättning under titeln ”Det slutna rummet”. Det vill mycket till om en författare ska kunna suggerera rationalisten till att tro på hemliga gluggar i väggen till ett rum, som polisen har gått över med förstoringsglas och förklarat vara otillgängligt. Men när Sir Henry Merrivale, Carter Dicksons barocke tänkare, är på sitt frejdigaste perforerings-humör, kan han få vilka murar som helst att rämna, och den leklynte läsaren låter sig glatt duperas av författarens eskamotage, även om man tycker att manipulationen med judas-fönstret måste vara i besvärligaste laget för den som har bråttom att mörda. Carr är en durkdriven konstruktör, men han går ibland lite för långt i fråga om sub-tiliteter. Så t.ex. är de fraseologiska grunderna för bokens förväxlingshistoria knappast övertygande. Läsaren, som missar de flesta av författarens vänliga vinkar, förbluffas av vittnenas ofelbara minne för detaljer. De kan till punkt och pricka upprepa månadsgamla samtal, vilket här kommer väl till pass, eftersom en av gåtlösningarna hänger på valet av pronomen. ”Det slutna rummet” lönar sig att läsa om, dels av kollationeringsskäl, dels för den dramatiska replikfejden i Old Bailey, där den kyligt virtuose kronjuristen får se sig övertrumfad av den diaboliske sofisten HM. När det efter deras mellanhavande är klart för mördarens entré, gör vederbörande verkligen en slät figur. Bakom inifrån lykta dörrar återfinns också kvarlevorna av kruskaoraklet i Alan Greens ”En sund själ i en död kropp”, och författaren tar sina enda pluspoäng med förklaringarna till instängningen och utnyttjandet av rigor mortis. Annars stämplar redan bokens första mening sin upphovsman som en flabbig hädare, och man blir inte kvitt olusten, trots att Green tar sig hjälpligt samman under det fortsatta sysslandet med sitt ”populära mord”. Romanen blir inte roligare av att författaren lägger de avslöjande orden i munnen på en fyllkaja, medan den auktoriserade spanaren sitter bredvid och gapar. Så vitt jag vet är Green den förste som med berått mod har lanserat den inkompetente detektiven. En älskvärdare humorist är Delano Ames, vars spralliga spanartandem i ”Mord på Rivieran” kombinerar studiet av provensalsk poesi med studiet av diplomatiska förvecklingar och andra skumma streck. Författarens farshumör är den här gången fördelaktigt dämpat, och den kokette lättingen Dagobert, som påminner en hel del om Dannay Kaye, föredrar bara den förnämare repertoaren. Ames hämmas i detta fall av sin förståelse för mördaren, och den som ta fasta på hans etiska syftning och allvaret bakom skämten får ut mera av boken än den som reflektionsfritt dras med av det pigga ordflöde, med vilket virrvarret återges. Ames har av pur ömsinthet låtit sitt kasper-stycke sluta med en tyst minut; det beror säkert inte på någon socialkriminologisk ambition. Kanske har han i sin fransyska avskildhet helt enkelt tagit intryck av kommissarien Maigret och dennes apostlagärningar. ”Maigret och hans mord”, det senaste provet på Georges Simenons tragikomedikonst, hör till de händelserikaste böckerna i serien. Preludiemordet leder till överraskande makabra avslöjanden, man är i det sammanhanget inte riktigt förberedd på la bete hu-maine. T.o.m. Maigret, som helst gestikulerar hands up med pipskaftet, går omkring med revolvern osäkrad i pariserdjungeln. Han uppträder här framför allt som den effektive organisatören, och man får studera kriminalens arbete i rutin och brådska. I det väsentliga går Maigret efter sitt eget fördomsfria huvud, och han drar sig inte för att öppna sitt hem och sin vinbutelj för tjallare och halvgangsters, för han tror på värdet av den levande kontakten människor emellan. Hur jäktad och spänd han än är förlorar han inte denna känsla. Han låter ställa in en blomma till mörderskan i det kala sjukhusrummet, och han säger i förbigående till sin präktiga ma-dame: — Och ta din hatt med den gröna plymen. — Varför just den? — Därför att det snart är vår. Simenon debuterade på allvar 1930, och en av hans konstruktioner från de magra åren, då hans huvudsyssla var skonertskepparens, 550