BOKRECENSIONER finns med i den samling nybörjarprosa (urval: Ellery Queen; inledning: John Dickson Carr), vars svenska översättning har rubricerats ”Mitt första mord”. Författarna kommenterar själva sina alster, och en av dem menar, att den första novellen är lika tafatt som den första kyssen. Det omdömet gäller emellertid inte för Queens provbitar. Samtliga bidragsgivare tycks ha tränat novellistik sedan tidiga tonåren, och de har kommit över den värsta knaggligheten. Flertalet har pluggat sin Caro-lyn Wells och Marie Rodell och är berömvärt korrekta i fråga om ämnets disponering. Plats har också beretts för några brushuvuden, men bidrag som David Alexanders lynchningsrecit och Stanley Ellins spökhistoria för gourmeter faller strängt taget utanför ramen för en de-tektivhistorisk antologi. Av författarna är högst fem kända för en bredare svensk publik, men de övriga femton, hedervärda medlemmar av Mystery Writers of America, Inc., är överlag intressanta bekantskaper att göra. Höstens båda svenska primörskribenter har nog inte slitit så mycket övande ont som sina amerikanska kolleger, och kritikern kan efter en reverens för berättarschwungen och den envisa knåpviljan spetsa pennan för ”Mördande recension”. Det är inte så underligt att kommissarien i denna bok, signerad Peter Inger, går omkring och ser moloken ut, för han kommer ingen vart med de misstänkta, en skock journalistiska skönandar. Dessa lägger gärna ut texten om alkoholism och kärleksliv, men på tal om mordet blir de retsamt tillknäppta. Flera kapitel slutar med att någon låter en förstå att han vet nånting väldigt viktigt, men på det följer bara bortförklaringar. Antingen är det ”onödigt att berätta” eller också låter det så här: ”Jag vet vem det var som mördade Greger... Men det är ingen idé att ni frågar ut mig, för jag vill inte säga något.” Kommissarien får liksom vara med på nåder. Han genomlider rollen som kontrollant av den gynnade amatörens smygövningar. Båda två —-och läsaren också — har svårt att komma till rätta med problemet, ty författaren är rätt njugg på hållbara konstateranden. Ser man till problemuppläggningen är Fåle Burmans skärgårdsdrama ett konsekventare arbete, men kinkaren konstaterar, att också dennes privata mordsysslare gärna håller undan fakta för polisen. Det leder i detta fall till ytterligare bovstreck och jämväl till den förtragglade formel, som Mary Roberts Rinehart påstås ha uppfunnit: Hade jag bara tänkt på att tala om det och det, så hade så och så många människoliv kunnat räddas. Visavi läsaren är Burman desto mer skval-lersam. Han har en irriterande ovana att gå händelserna i förväg. Redan titeln, ”Spinn spinn mördaren min”, är ett avslöjande. Sedan röjer författaren mordattrappen innan det unika debutmordet ens är påtänkt (mordet är för resten ett under omständigheterna minst sagt häpnadsväckande precisionsprov). Den drönare, som för Burmans talan, har en svaghet för att prata först och tänka sen. Det är fatalt, att han först på s. 105 ska fatta det sammanhang som står klart för läsaren på s. 36, men det heter också om honom: ”Jag ansträngde hjärnvindlingarna tills de raknade men förgäves.” Desto mer akribisk är vännen i nöden, arkeologen som är polisens tröst, känd för att tänka särskilt skarpt när han ”palperar luktorganet”. Författarens stilkonster kan vara åtskilligt prövande. Alldeles för många conferencierklyschor och skruvade metaforer. JÖRGEN ElGSTRÖM KORTARE ANMÄLNINGAR Erik Asklund: Se min stad. Stockholmsbil-der. Med teckningar av Charles G. Behrens. Rabén & Sjögren/Tid-ningen Vi 1953. 12: 50. Andra har längtat till främmande städer och fjärran hamnar och hav — jag längtade från stadens kvalm och hetta ut till de blommande öarna i Mälarens vattenvärld. Andra har som barn lekt vid stora hamnstäders kajer och drömt om att som obefarna jungmän få mönstra på drömmens vita brigg, bound for Melbourne, Australia — jag drömde bara om att få smyga mig ombord och gömma mig i det tomma lastrummet på en tegelpråm och vakna vid någon av Mälardalens tegelugnar en het julidag då staden var en brinnande vulkan av hetta och damm. Erik Asklund, som skrivit dessa ord hör alltså inte till djuphavsseglarna, men om färder på sina egna vatten kan han berätta med finess och skärpa. Den nya volymen innehåller valda sidor ur hans tidigare böcker om Stockholm och dessutom några nyskrivna skisser, sobert, men kanske ibland en aning för korrekt illustrerade av Charles G. Behrens; en vackert gjord presentbok. Asklund stoppar ibland in kulturhistoriska upplysningar, men verklig spännkraft får hans prosateckningar först när dagens stämningar bryts mot pojk 551