TEATER årens minnen, som i de utmärkta avsnitten om Yttersta Tvärgatan eller skuggorna över Riddarfjärden. De exakta iakttagelserna får en fin överton av vemod, och resultatet blir lyrisk prosa av god klass. Den som ingenting känner för de skildrade trakterna, kan kanske anse att Asklund ibland blir sentimental, men den som namnen på hans gator och berg och vikar säger något finner sentimentaliteten oemotståndlig, likt den som ljuder ur fiolmusiken på Djurgårdsslätten. Erik Asklund, Stieg Trenter och Per Anders Fogelström är de tre författare som, var på sitt vis, kan tänkas ge framtiden bäst upplysningar om Stockholm under de senaste decennierna. Bland dem är Asklund den blide poeten; när Trenter skarpögt iakttar stadsbilden genom bilrutan där han kör Kungsgatan ner på jakt efter mördaren, när Fogelström energiskt leder Vitabergsparkens f.d. ligister på upptäcktsfärd bland kåkar och minnesmärken, då står Asklund bland björkarna på Mariaberget och kisar drömmande mot solen som går ner bakom Essingen. ÅKE Runnquist Lars Widding: Visst gör det ont. Gebers 1953. 13:50. Rolf Gustavsson är flygfänrik och hamnar för en tid på sanatorium. Han får tillfälle att värdera om sitt förhållande till olika människor och han får, som mången nutida romanhjälte, till sist klarhet om sin situation. Han stannar vid en lite vag tilltro till livet, med bristande respekt för rädslan som största tillgång. En viss vaghet har nog f.ö. hela boken. Bäst är det utförliga avsnitt, som skildrar Rolfs ankomst till sanatoriet, trotset, ovissheten och känslan av att vara övergiven i det stora, främmande huset. Sedan slukar berättelsen undan för undan större bitar av handling utan att riktigt smälta dem och blir något diffus vad personernas inre angår, så att det inte blir några riktiga konturer på de skeenden som kommer Rolf att ändra syn på livet. Stilen är rask, och gåpåig, men med tydliga aurellska grepp här och var: Och denna flygare. Så han ser ut. Så är fadern där igen. Kring Rolf och hans flicka grupperas några typer ur sanatorielivet. Eva Hammar med sin skenkorrespondens, den burduse överläkaren, den sjuke skådespelaren, effektivt återgivna inslag i den raska och nervöst spända miljöskildring som utgör huvudtillgången i romanen och placerar den framom Lars Widdings bägge tidigare böcker. Åke Runnquist TEATER Paul Géraldy och Robert Spitzer: Om jag ville. Dramatens Lilla Scen. Regi: Stig Torsslow. Dekor: Yngve Larson. Tjugotalsrenässans på Dramatens lilla scen — spelöppningen den här säsongen påminner mycket om spelåret 1951. Då var det Cowards ”Fallna änglar” som alldeles rättvist, men totalt oförmodat slog igenom hos publiken. Den här gången är man beredd: nästa program på Lilla scenen är inte fastslaget i programbladet. Men om också Paul Géraldys ”Om jag ville” på sitt sätt är lika tj ugotalistisk som ”Fallna änglar”, så är det ändå inte tjugotalet som Stig Torsslov vill att vi ska skratta åt. ”1 Frankrike i våra dagar” står det under rolllistan. Helt övertygad om den placeringen blev man nu inte, därtill hade alltför många doftiga uttryck och vändningar med minst 30-årig charm lämnats kvar vid översättnings-revideringen. Men varför begära att en uppfärskning ska vara alldeles konsekvent? Så som Torsslow har hanterat Géraldy finns det ingenting att klaga på, bara vara tacksam över att den ton av ”ljuvare än vin” som är så svåruthärdlig har strukits och ersatts med farsens glada trumpetstötar. Det som står kvar är den fina lilla historien om Germaine som efter sju års lyckligt äktenskap vill ha svar på frågan: kan jag (om jag vill) få en karl (vilken som helst) att brinna av begär efter mig? Det leder till en högst förtjusande klassisk förveckling med grannens eld som sätter fyr på eget halmtak och mycket mera. Och som Germaine kom en helt ny och färdig skådespelerska fram: Ulla Sjöblom. Snärtig och 552