TEATER säker, med ett ovanligt levande ansikte, mimiskt välkontrollerat, sprakande intelligent. I hennes ton finns något som påminner om Gunn Wållgren, inget dåligt val av föredöme. Ulla Sjöblom hade stor hjälp av Hilding Gavle som maken Philippe. Han hjälper fram hela föreställningen för resten, men på sitt eget vis genom att spela pajas. Kanske kan man säga att han är för fräck, att hans storartade parodi på en teatralisk svartsjuka är ett varieténummer. Jovisst, det är det, men ingen kan väl begära att han ska spela uppgörelsescenen på allvar? Det vore outhärdligt. Nu blev det högst njutbart, fast Géraldy skulle inte må bra av att se scenen. Philippe och Germaine, det äkta paret, det är Géraldys andas barn helt och hållet, hos de andra märker man mer eller mindre spår av den skicklige teaterskräddaren Robert Spitzers hand. Där är väninnan Marcelle, hon som både vill och kan, spelad av den unga Gunvor Pontén, som inte tagit fasta på att det, till det yttre, är en dam det gäller utan vräkte på lite oförsiktigt med en j amig, vulgär ton. Hon var så svensk, så svensk, och som sådan var studien mycket elak och träffande, och det förslår ju en bra bit men inte ända fram. Allan Edwall gjorde en magnifik gubbe av sin unge oskyldige poet: hårresande komisk, men så utarbetad att man börjar undra vad denne unge skådespelare egentligen förmår, i en riktig roll? Som det nu ligger till är risken stor för att han hamnar i Dramatens stora arkiv för ”gubbmakare” och tas fram, och dammas av någon gång då och då för att sätta spets på en scen. Per Sjöstrands Panon var inte glansfull. Men den var riktig: de trötta gammalmans-ögonen och den säkra hyperkorrekta hållningen. Och därunder en fransk kis, helt enkelt, ointresserat och kallhamrat räknande lönskalägen som handikappoäng i tennis. Clas Brunius Olov Hartman: Den heliga staden. Sigtuna-stiftelsen. Regi: Tuve Ambjörn Nyström. Vikingarna på Island — berättar Nials saga — stupade alltid med en aforism på läpparna. Först skar svärdet dem mitt itu från hjälm till fot, så framkvad de — genom tudelad mun — sin sista samlade visdom. Sagovikingen är ju en teatralisk gestalt som man återfinner nästan överallt i den klassiska dramatiken. Det är han som sitter tyst i ett hörn av scenen och som plötsligt reser sig för att framsäga dramats nyckelreplik. Han samtalar aldrig med någon, han håller tal till alla. I vår tid är han nog vanligast hos dramatiska debutanter, för de är alltid mest rädda för att inte låta sina personer säga tillräckligt väsentliga saker. Som regel har de väl en känsla av att det enkla kallpratet är den enda riktiga jordmånen för en central replik, men de har alltid förfärligt svårt att få just det skrivet. Det är som om en sorts konstnärlig skamkänsla lade hinder i vägen, en rädsla för att publiken ska tycka att de är ytliga prat-kvarnar. Så låter de i stället de djupsinniga replikerna avlösa varandra och slå ut varandra; med vilket resultat har vi sett rätt ofta de sista åren. Man kan tillspetsa problemet ytterligare när det gäller Olov Hartmans debutdrama ”Den heliga staden”1, som just tilldrar sig på vikingatiden, i 1020-talets Sigtuna (där det också spelats några månader 1953 av en halvprofessionell ensemble, vald bland stadens borgare — premiär den 18 juli). Där finns det verkligen teatervikingar. Olov Skötkonung anländer kliande sig i skägget, framstöter några gåtfulla ord och försvinner. Ett par rustika trälar berättar i förtäckta ord vad som är i görningen, en köpman med tysk brytning utför muntrationer, drottningen svimmar oväntat och en skara vaktposter utropar sensationer från utkikstornet. Åtta drakar på Sig-tunafjärden. Det bullrar av gammal teater-lada. Nu är detta kanske någorlunda motiverat vid ett så grovkornigt hov, som Skötkonungs bör ha varit. Det oroväckande är framför allt att alla gåtfullheter, oavslutade samtal och aforismer som framförs gör hela den yttre handlingen så svårbegriplig och ryckig och budskapet i stycket så dunkelt. De djupare sidorna i dramat framgår först vid en noggrann läsning, en föreställning kan endast ge ekon, spridda intensiva antydningar. Sigtuna-föreställningen, regisserad av Tuve Nyström, fick också stödja sig på atmosfären, på de långa, bibliskt sköna (eller allmänt modernistiska) körpartierna, på en inlagd välnyanse-rad kärlekssaga mellan den gamla Sigrid Storråda och den bildsköne munken Bernard (överraskande fint spelad av Karin Albihn och Göran Graffman) och så förstås den 1 Även utgivet i bokform. Rabén & Sjögren/Tid-ningen Vi. Stockholm 1953. 5:—. 553