FILM stämning som alltid tillhör friluftsscen och sommarafton, Sigtunastiftelsens rosengård med lysande arkader och altare samt en lämpligt fallande skymning. Man kan kanske stegra sig inför en så fager kongenialitet, men ”Den heliga staden” innehåller alltför mycket sprängstoff för att atmosfären ska kunna bedöva den. Regissören hade också rent tekniskt sökt få fram den hartmanska andan med dess plötsliga vindkast och utbrott och teologiska paradoxer. Han använde en sorts simultanteknik; skådespelarna strömmade till från alla höm i salongen, körerna skred fram i arkaderna och en skara trashankar knuffade nära nog publiken i ryggen när den jagade fram längs mittgången. Åskådaren blev bokstavligen omgiven av skådespelet, handgripligt inplacerad mitt i scenrummet. Greppet gav också suggestion och en tydlig känsla av osäkerhet, ett sorts förskräckt engagemang överföll publiken; men det ökade inte förståelsen av dramat. Ibland kunde man känna sig som vid en tennisplan där det försiggår intressanta matcher på två banor samtidigt. Begrundar man Hartmans lutherska paradoxteologi får man emellertid intrycket att pjäsen med fördel kunde spelas så. Dess djupsinne ligger nämligen mera i de tillspetsade formuleringarna än i innebörden av dem. Människan kan frälsas först i den yttersta förnedring, heter det, själv kan hon aldrig vandra på någon himlastege, Gud utväljer alltid den fattigaste. Ingen livsåskådning kan väl så osökt fångas i slagfärdiga paradoxer och verka så påträngande emotionellt. Står där en till synes from man vid altaret och ber om Guds belöning, strax är Hartman också framme och slår bannbullan i huvudet på honom. Det överraskande anfallet är hans strategi, teologien ett tillhygge format enligt hans temperament. Teologiska utredningar som inte snabbt leder till resultat klipps alltså av med en sentens som sällan är djup men som alltid är djupt känd. Allt detta ser ut att höra samman med en teatralisk yta och gör det också; med buller, rustningar, sofismer, effektfulla entréer, fram-suggererade atmosfärer, drakar på fjärden. Men ”Den heliga staden” äger utom detta en eldighet och dynamik som tyder på en äkta dramatisk begåvning. Kan Hartman få någon konstnärlig avsättning för sin eld bör det bli som dramatiker. Göran Palm FILM DRÖMMEN OM SOMRAR Vägen till Klockrike. Manus: Harry Martinson. Regi: Gunnar Skoglund. Sandrew. Filmen om ”Vägen till Klockrike” är ett lyriskt strövtåg i den ljusa hundlokans och den mörka människoskräckens land, förlagt till Sverige omkring sekelskiftet. Den följer vandrare och sökare en bit på vägen till deras dröm, och scenerna radas upp efter varandra utan sträng komposition, bara sammanhållna av sommargräset som de är uppträdda på. Det är en film som kunde ha slutat ungefär var som helst och fortsatt hur länge som helst. En tid arbetade Harry Martinson med ett slut där Bolie liksom i boken förs över på Karons färja till tobaksarbetarnas paradis i Brasilien, men det övergavs som alltför svår-genomförbart. Dessutom, berättar Marry Martinson själv, fick scenarbetarna hosta av röken. Historien är karakteristisk för Klock-rikefilmen med dess stillsamma vädjan om människovänlighet. Nu slutar filmen i stället när Bolie drar bort efter sina lyckliga veckor på fäboden, följd av drömmens och den klara kvinnoröstens sång. Den instängda längtan blir löst i musik. Man är glad åt att ”Vägen till Klockrike” har blivit en levande och lyrisk film. Den lugna martinsonska andhämtningen är bevarad och ger rum åt både humor och djupsinne. Regissören Gunnar Skoglund och fotografen Sven Nykvist har skickligt låtit filmen blomma själv utan att överanstränga dess infall och utan att släppa dess inre linje. De burleska inslagen slingrar sig kring scener med mörkare innebörd i okonstlad rytm. Ljuset glittrar generöst i förgrundens friska naturbilder, men i de centrala partierna är det fast och skarpt. Och i Lille Bror Söderlundhs rika och rörliga musikaliska utsmyckning med dess muntra hoppsteg och sköna stråklyrik 554