TAGE AURELL Men jag kan inte minnas att det då gjorde något särskilt intryck på mig. Och strax hon gått somnade jag. I vart fall sov jag när hon kom tillbaka med strumpa, byxor och kavaj, det förstod jag på morgonen när persedlarna låg där lagade och stoppade. Patron ensam satt vid frukostbordet. — God morgon. — Jag anlände i går kväll, sa jag högtidligt och bugade mig. — Ja jag såg det på velocipeden, svarade han allt under det han bet över en halv smörgås och samtidigt tog till sig en ny brödskiva. Han sa det emellertid skämtsamt, det var tydligt att hjul-åttan inte berett honom någon som helst ledsnad. — Välkommen, la han till. Det skall nog gå bra att trivas här. Trivdes gjorde han själv såg det ut för — han var en välmående, storväxt, rödkindad man. Stark säkert, likväl godmodig. — Ät nu, sa han. Och det lät visserligen lite grand som ”skynda på” men inte för att arbetsdagen skulle börja utan som om det gällde att hålla sig framme om inte han ensam skulle länsa alla faten, alla assietterna. Den näste var inspektorn. Han började tala om velocipeden men patron avbröt honom så gott som strax: — Lappri, sa han. Det har jag sett redan. Alltifrån denna första morgon var mig patron Sahlström sympatisk. Jag tyckte om honom hel och hållen — han hade skjutit stolen från bordet nu och sträckt ut benen. Och ägnade sig åt tandpetning och följde med ögonen inspektoms frukost lika gillande som han nyss följt min. Tyckte om honom ja — och önskade honom på något vis andra barn än de två som därefter kom till bordet. En trettonårig (åldern och namnet Eva hade varit omtalade i brevet), striphårig, lite grisögd flickunge, förväxt och sur. Hon bara petade i maten, anmärkte på den, anmärkte på bror sin: — Usch vad du är dum, sa hon. — Men skall du inte hälsa? sa hennes far och pekade mot mig. — Usch, du är dum du också, svarade hon till det. Hon lät ett par minuter gå innan hon steg upp och kom bort till min plats. — Goddag då, sa hon. Grabben var elva år. Han hette Aron, inte Adam. Det syntes han skulle bli stor och stark som sin far men inte heller han hade nånting av dennes gemytlighet, även han var kantig och tvär i väsendet fast inte sur som systern. Han skulle väl egentligen ha sett bra ut om han inte bitit ihop läpparna så hårt. Stundvis åt han med god aptit men plötsligt stannade han upp, flera gånger hände det, och hela munnen blev bara som ett vasst streck. Det var underligt att betrakta. De sammanbitna läpparna — fru Sahl-ströms. Och med henne blev frukostbordet rätt och slätt dystert, allting liksom stelnade och fick en hinna över sig. Patrons gemytlighet svann bort, han satt tyst nu, drog åt sig benen, ställde fotterna på tå under bordet, vek omsorgsfullt ihop servetten, rullade sakta, ljudlöst servettringen runt, runt... — Hur har du sovit? sa han. — Uselt. Precis som hos Aron stängdes munnen tvärt — efter det tvärhuggna svaret. Patron bytte från servettringen till duk-linningen, noppade i den väl en minut, en evighetsminut. — Har du huvudvärk igen? — Naturligtvis. Och ändå — ty grann var hon! I mina ögon grannare och grannare allt som som-mam led. Och trots många enahanda morgonstunder i min hågkomst först och sist förbunden med begreppet fest. Redan från min andra kväll i herrgården. 576