INFORMATORNS ANKOMST Det bestämdes att lektionerna inte skulle börja alldeles med detsamma, informatorn skulle ha en dag att komma till rätta med sin nya omgivning och Aron (det var mest honom jag skulle läsa med) lite i frihet bli bekant med sin nye informator. Fri gjorde han sig mycket riktigt — visade mig som hastigast kammarn där vi skulle ha skola, och betyget med Bc i svenska och tyska, och att han köpt skrivböcker, och att tre fyra blad var borta i hans grammatik. Men sen försvann han och kom inte mer tillbaka. Som bekantskap tyckte jag det var i knappaste laget, och efter att ha väntat en god stund förgäves gav jag mig ut på upptäcktsfärd efter rymmaren. Honom fann jag inte men jag fann ett mejeri med en skinande vit och fet mejerist bland blanka flaskor. Det såg mäkta rikt ut. Nästan vägg i vägg med den rikedomen, och inte mer än tio tolv steg utanför herrgårdsgrindama, bodde lagårdskarln, densamme jag råkat när jag släpade hem velocipeden. Och där var det inte rikt. Ett nertrampat, lortigt, flisigt golv, en förskräcklig lukt, och inga gardiner för fönstren, och i den öppna soffan en grådaskig halmmadrass och på den en mager, naken liten unge. Två glåmiga ungar hade jag mött utanför, precis lika inte bara i glåmigheten, tydligen var de tvillingar. Och käringen här inne var som en av de värsta i glasbruksbaracken ini stan — där jag sålde jul- och påskkort förr om åren. Jag greps med ens av ett socialt patos — jag skulle gå tillbaka till herrgården och säga att här kan jag inte stanna. Kan inte sitta dag efter dag vid ett bord där till och med saltkaret var av silver och så veta att strax på andra sidan de vita grindarna var det bara nöd och elände och blågröna ungar, ungefär som groddarna under den trasiga för-stutrappan — när det i mejeriet flöt av guldgul grädde som de inte fick köpa, inte hade råd att köpa. För resten, varför såg inte mejeristen denna himmelsskriande skillnad? hur kunde han stå där och bara låta det flöda och uppenbart 2 BLM 1953 VIII trivas i sin vita rock och vara ett helt annat slags människa. Jag gick tillbaka till honom och frågade om inte en liter grädde kunde hamna hos lagårdskarln var morgon. — Nej, det har jag inte hört nånting om, sa han. Det tror jag dröjer. De skulle ha fem liter skummjölk första tiden de var här men nu tänker de flytta, de har sagt upp sig i förtid. Så vi har dragit in på mjölken också, de får inte mer än tre liter nu. Kanske skulle jag ha märkts därest ej mycket mera spännande saker varit å färde. Det vill säga inspektorn satt blott och drog kolumner i en långsmal bok och verkade totalt ointresserad av patrons förehavanden. Men jag! — till sist stod jag som fastspikad innanför tröskeln. Och fast detsamma skulle komma igen gång på gång, var och varannan vecka, så behöll denna nervösa stund sitt grepp över mig. Det gällde bankaffärer, gällde lån och växlar, i ett i ett telefonerade patron. Och samtalen var som en karusell av olika röstlägen och ordval — från bullrande gemytlighet upp i hets och ångest, ner i iskallt kommando och förnekande. Ja som i vågor steg och sjönk spänningen — inte alltid i förhållande till beloppens storlek för övrigt. Det var gånger då 500 kronor eller en tusenlapp i ena samtalet tycktes vara en bagatell och i nästa 50 kronor eller bara 25 hördes ut som viktigare än nånting annat i världen, som skulle de betyda hela herrgårdens fall eller bestånd. Jag skulle senare i livet få se en s.k. olidligt spännande pjäs som handlade om en amerikansk bom-ullskrasch, skulle få se ”Læs affaires sont les affaires” (med de Feraudy!) — de blev bägge bleka jämförda med kampen på detta kontor. Och tvärs genom samtalen växte fram ett galleri av personager, bankkassörer, bank-kamrerare, vanliga tjänstemän, vaktmästare. Hänvändelserna hoppade från lägst till högst, plötsligt tvärtom och det hände att tonen blev mycket mer respektfull gentemot just vaktmästarn än mot den som satt allra överst i 577