TAGE AURELL bankhuset — fast också därvidlag med ens tvärtom. Sen var det advokater och stadsbud, en konditor och en telefonfröken — med allihopa om pengar, pengar, lån, lån, växlar, växlar. Det kom ibland nån förmiddag då dessa telefontimmar var som en lek, de var det inte denna första gången, de var oftast sannskyldiga svettkurer för patron. Så inträffade det också att de inte alls förslog, inte ledde till resultat. Då for han ut i stallet och fick trillan förspänd, körde i rasande fart genom allén, i ett dammoln bortöver landsvägen. Till station om det var så pass tidigt att han kunde hinna förmiddagståget, eljes hela vägen in till stan. Dittills så att säga första akten. Den andra blev, glädjande ofta i sommarens fortsättning, som följer: Patron vände åter, nyter och pigg. Eller pustade ut en stund, om trillefärden i alla fall inte blivit nödvändig, vid pulpeten mittemot inspektorn. Och så satte han i gång med nytt telefonerande. Men inte om pengar och växlar nu, inte till banker och advokater. Utan runt om till andra herrgårdar, till de förmögnare bland bönderna. Till länsman, till doktorn, till lantmätarn. — Är bror ledig i kväll? Med samt brors allra som huldaste hustru. Fint! Hur skulle det då vara med en enkel liten smörgås här? I all enkelhet som sagt, jo visst — Och han formligen fanfaronerade in i luren: — Bravo! Välkomna! Det var inte alltid precis desamma men inte särdeles många ombyten heller. Några var tydligt stamgäster — och hade för det mesta varit uppringda redan förut om morgonen. Understundom i en hetsig ton som var otroligt olik bjudningstonen. Den nämnda telefonfröken var ständigt bjuden. Som ett mirakel var denna timma mot förmiddagens slut. Efter all hetsen, all ångesten, all svetten. För andra miraklet svarade fru Sahlström. Medan oron stod på hade hon ett par gånger visat sig i dörren till kontoret, blek, trist, trött. Och med handen för pannan gett till känna att huvudvärken inte blivit bättre. Men knappt begynte det nya telefonerandet, det glada, förrän hon som genom ett trollslag levde opp. Ökade på patrons gästlista, avlöste honom vid telefonen och ringde till fiskhandlarn ini stan om lax, till slaktarn om filéer, till kolonialfirman om sydfrukter och tryffel, till konditoriet om tårtor. Och så körde kusken än en gång ner till station och hämtade all härligheten vid eftermiddagståget. Eller hon for, också i sporrsträck, till sömmerskan för en klänning som måste bli färdig eller för nån ändring på den klänning som förra gången blev färdig i sista minuten. Teater och mirakel, kanske såg de det själva så, hon och patron. Och betraktade informatorn som ett slags publik. Ingen av dem frågade nånsin varför jag dessa förmiddagar höll till på kontoret (ibland i salongen därinnanför). Så fort jag hörde telefonorkanen brusa lät jag Aron sitta där han satt med de tyska verben och kilade trappap utför, in på scenen. Men tillbaka till första kalaset nu. Och den underligaste gästen, fru Sahlströms far. I graderna var han bara komminister, i skepnad och åthävor däremot som en prelat. Ett stort och myndigt huvud, axlar som en Atlas, bröstkorg desslikes såg det ut för. Och egentligen inget minus att han var starkt låghalt, snarast tvärtom. Högra skon hade en decimetertj ock sula och det gav nånting nästan ångvältigt åt hans framfärd — bäst du håller dig ur vägen så du inte blir nertrampad — Han var klädd i prästrock och krage. Och till respekten bidrog väl ock att det inte var här i församlingen han var komminister, främlingsskapet gav honom just samma pondus som om han varit både prost och mer — i stället för som nu blott en lantkaplan från ett litet sandbol långt in i en av den stora 578