INFORMATORNS ANKOMST sjöns vikar. Den som var kyrkoherde här (bjuden antagligen för komministerns skull, jag kan inte minnas han var med nån gång mer framöver sommarn) — ja han blev liksom borta trots den högre graden och dubbelt mager och bräcklig. Ringare till och med än de i alla fall feta bondbassarna — och som mest i fara för den väldiga hoven. Ungdomarna lekte sista paret ut. Och ibland oss glänste över alla andra provinsialläkarns enda dotter, en mullig, djärv, ofattligt säker jänta. Hon löpte som ett ungt sto, löpte häck över buskar och rabatter och hade ändå hela tiden på ett förunderligt vis ögonen med åskådarna — omsider oavlåtligt med tre ungkarlar som stod i en grupp och applåderade. Plötsligt föll hon pladask framstupa några meter från dem, kjolarna flög henne uppöver huvudet, hon hade gnistrande vita kalsonger som lyste, lyste i skymningen. Ty hon reste sig inte strax, hon låg och sparkade som om hon inte visste hur hon skulle komma opp. Och andfådd fast han inte varit med och sprungit sa den ene av de tre: — Där fick jag se ända in i Fågelvik! Den låghalte komministern och jag skulle dela rum; på mitt gavelrum övernattade fågel-viksjäntan. Det var insatt en liten fältsäng åt mig, den verkade alldeles särskilt liten vid sidan av komministerns pampiga bädd1. En sorts sarkofag, så ungefär minns jag den. För resten led han kanske av astma för det var stoppat upp med en massa kuddar under hans huvud, han mer satt än låg. På nattduksbor-det stod en kandelaber med fyra ljus och alla var de tända nu. Han läste i ett rött häfte som hette Facklan. Jag hade min psalmbok med mig. På gavelrummet hände det esomoftast att jag somnade ifrån den — ty dels kunde jag vid detta laget alla aftonbönerna så gott som både fram- och baklänges, dels, och även om jag inte direkt tyckte att de var tråkiga, så hade de inte längre samma askets- och adjunktstjusning som hemma i köks-soffan. Men i detta prästerliga sällskap tog jag psalmboken till mig, jag läste bön, läste psalm, flera psalmer — och gluttade dessemellan bort mot sarkofagen för att utröna om han inte skulle märka, med gillande märka min allvarliga lektyr, så totalt motsatsen till kalasets glam och flärd. Nej — Facklan var visst förskräckligt intressant. — Tills jag varseblev att han inte vände blad! han stirrade på samma sida — eller höll bara häftet framför sig? Gång efter annan vätte han läpparna med spetsen av en stor fet tunga. Och om det nu var astman, den mäktiga bröstkorgen be-gynte häva sig och sjunka, häva sig och sjunka i en förunderlig hast. Så släckte han kandelaberns ljus, släckte det första, det andra, det tredje. Men sen lät han det fjärde brinna, lade sig tillbaka på kuddarna, tog till sig Facklan igen men lät den åter falla ner på täcket. Med ens vände han sig mot mig och nu var han konstigt glansig i ögonen, precis som låg han på lur — som ville han sätta upp ur sängen och i vild fart halta bort till mig. — Du skall sluta läsa, sa han. Det är alltför dåligt ljus. Jag lydde, redan i ett slags skräck, tryckte filten intill mig viss på att i nästa sekund skulle han grabba tag i den och dra den av mig. — Jag tycker det är varmt här, sa han. Det är fasligt varmt. Du kan gott sova utan filt. Och efter en liten stund: — Se på mig! Nu sparkar jag av mig min! Det var som när en häst slår hoven i marken — för resten glömde jag min rädsla, jag ville se hur en sån klumpfot såg ut när inte skon var på. Men bara den vänstra, den riktiga foten var naken, kring den låghalta satt en yvig strumpa eller socka fastbunden med ett blått och gult snöre som man fick kring alla paket ini stan just då, det pågick nånting 579