TAGE AURELL som hette ”Svenska veckan, köp svenska varor”. Han hade väl haft snöret om Facklan och annat han köpt i bokhandeln. Han lade nattskjortan till rätta över benen, underligt smala, blåbleka ben — jag hade väntat mig att de skulle vara mycket kraftigare, som hästben just om de skulle passa till överkroppen. — Tycker du verkligen inte här är varmt? frågade han och vände sig helt mot mig, lade sig på sidan och såg på mig, vänligt men på samma gång hett och otåligt. I nästa ögonblick välte jag filten åt sidan, jag vet att det var jag själv som gjorde det men jag kände som om det varit han som lyft min hand fastän han låg som förut, alldeles stilla. Min nattskjorta var mycket kortare än hans och när jag kröp ihop nyss och drog filten om mig hade den kavlat upp sig, jag var naken till mittpå magen. Jag begrep att jag borde dra ner den, ville det och ville det samtidigt inte. Strax därefter började jag skaka som i frossa. Jag frös emellertid inte och var inte rädd, det var ingenting som hade med gubben att göra — i stället såg jag provinsialläkarns Tyra sprattla borta på mattan, lår och vita kalsonger. Och nu var jag närmre än någon av de tre unga bönderna, jag var torr om läpparna och mellan dem hörde jag ett ord utgå: — Fågelvik! Om det förrann någon vidare tid har jag inget minne av, det jag minns är att han drog sin filt över sig igen och vände sig om på andra sidan. Och sa: — Nu sover vi. Då var Tyra vorden en dimbild. Eller trasig, ett lår här och ett knä där. Eller ingenting. Och gräsmattan var svart eller grå som mattan på golvet och lite ovanför den såg jag tre par bondben och ändå högre upp en klockkedja på en rund västmage som guppade och guppade. Jag grep efter psalmboken för att ha nånting att hålla i. Och vaknade vid att ett hårt pärmhörn stack mig i kinden, eller för att det på nytt var så ljust — alla fyra ljusen i kandelabern var åter tända. Komministern låg på rygg och tittade rätt upp i taket. Hade händerna knäppta över magen men han bad inte, han visslade små stumpar då och då. Eller det skulle föreställa vissling, föreställa melodi, det blev inte riktigt någondera. Han såg nöjd och lite grand elak ut. När jag lade tillbaka psalmboken på stolen sneglade han bort på mig, det satt ett hånleende om hans mun. — Vad har du drömt för nånting? sa han. Jag förstod att han ville förneka allt jag sett för en timme sen, för två timmar sen eller hur länge jag nu sovit. Men jag tyckte det var komplett onödigt med något sådant förnekande, detta ”allt” tyckte jag närmast var barnsligt, var ingenting, var sånt som gamla människor får hålla till godo med. Och på något vis tyckte jag synd om honom och var arg på mig själv för att jag kanske var skulden till att han låg där sömnlös och vakade vid den stora kandelabern. Och försökte vissla fast han inte kunde. Jag kunde vissla men det var visst också allt, resten var en ynkedom, var lika jämmerligt med denna Tyra som nånsin med Asta Gliick. Och var det nån som skulle hånle, hånle åt sig själv, så var det jag. Var hon verkligen i kammarn där uppe för resten? Eller spankulerade hon ute med de tre unga, feta, rika bönderna? Med en av dem? han med klockkedjan... Sista paret ut... — Jag vet inte vad jag drömt, sa jag. Och som på trots mot mig själv blev jag morsk, blev hans nattlige jämlike. Allting var så svårt och krångligt, inga kandelabrar i världen kunde lysa upp och klara ut allt trasslet. Och som en trött och besviken man sa jag: — Nu sover vi. Han såg bort på mig igen, hånleendet var försvunnet, han hade ett förvånat, liksom tacksamt förvånat uttryck i ögonen: — Ja då släcker jag då, sa han. Godnatt med dig. 580