Ny essayistik BENGT NERMAN GOBELÄNG MED LYSSNARE Berättarperspektivet i Tage Aurells ”Pingstbrud” Vad händer egentligen i Tage Aurells novell ”Pingstbrud”1? Att en ung flicka i ett litet samhälle någonstans på landet har dragit på sig en förkylning, som visar sig vara allvarlig. Att söndagsskollärare och frikyrkopastor kämpar om hennes själ, att hon blir frälst på dödsbädden och begravs; och att hennes föräldrar sörjer henne, modern mest. Karin Haglund, ”pingstbruden”, har en fästman, som gör rekryten. Det antyds, att hon kanske inte har varit honom alldeles trogen. Mer vet man egentligen inte om henne. Man ser henne knappast, vare sig inuti eller utanpå. Novellen heter ”Pingstbrud”; men ändå är det tydligen inte i flickans eget drama, som vi har att söka berättelsens käma. Därtill är det yttre skeendet för obetydligt och Karin Haglund för vagt tecknad. Och slutintrycket av ”Pingstbrud” är allt annat än vagt och obetydligt. Man får i själva verket veta mycket mer om Betty, Karins mor, och om handlande Haglund; om Elvira, sömmerskan, om käringarna som räfsar ute i backarna och om fotbollslaget nere vid vägskälet; och vad man får veta om dessa människor är hur de följer med och reagerar på Karins öde. ”Pingstbrud” är som en gobeläng med en hel bygd invävd, och alla vilar på handen och lyssnar åt samma håll, men det de lyssnar till finns med bara på en liten bit nere i ett hörn. Ty det centrala i denna novell ligger i hur flickans eget drama 1 ”Pingstbrud” ingår i ”Nya berättelser”, 1949, och i ”Pingstbrud och andra berättelser”, 1952. Analysen vill inte ersätta Aurells berättelse; tvärtom lönar det sig att ha novellen aktuell. upplevs av omgivningen och verkar i den. Hur ”vi” tar det, vi som bor här ”avsides”. Om man inte ser alltför snävt på det och menar att novellen, eftersom den heter ”Pingstbrud”, också främst ska handla om pingstbruden Karin Haglund personligen, ska man för övrigt se att titeln väl täcker novellen. Den pekar på väsentliga ting i skeendet: i pingsttiden står en strid mellan den jordiske brudgummen (livet) och den himmelske (döden — eller det eviga livet) och som den himmelske brudgummens bönemän konkurrerar söndagsskolläraren och frikyrko-(pingst-?) predikanten. Den jordiske brudgummen får gentemot dessa inte någon egentlig identitet, han är bara en villrådig och osäker gemen-skapssökare i anonymitetens uniform. I novellens slut står Karin också brud; men voile-tyget har bytts ut mot en svepning och den eventuelle jordiske brudgummen mot den himmelske. Det som här har kallats novellens kärna kommer man nu bäst åt, om man ser på hur läsaren får del av det som sker. Tage Aurell har placerat sin berättare mitt i händelserna, som iakttagare. Det är på visst sätt en allvetande berättare, han kan se in i människorna, men Aurell har begränsat hans vetande: berättaren vill liksom inte veta allt men nöjer sig med vad han snappar upp i andra hand och han ser (med ett betydelselöst undantag) inte framåt i tiden. Berättelsen är i presens — händelserna pågår runt omkring återberättaren. Än är han alldeles inpå Karins öde; än är han på avstånd och låter ”ekot” 581