BENGT NERMAN berätta; småningom kommer skeendet liksom närmare; som kollektiva rop når oss bygdens reaktioner på den annalkande döden och i slutpartiet är det som berättaren steg fram och solidariserade sig med sina medmänniskor, han talar som ”vi”. Det handlar då inte bara om en liten grupp människor någonstans avsides; det handlar om hur vi alla inför en stor gemensam upplevelse på något sätt lyfts över oss själva och för en gångs skull går säkert. Hur ”vi går fint i spann blott nånting riktigt högtidligt spänner för”, bara döden spänner för: I vardagslag försöker vi nån gång var sin liten stig, och det tar sig mestadels ingenting vidare ut — där händer det att vi ränner emot och kör i diket lite till mans. Men ”utefter denna gemensamma vägen, den enda vissa vägen” går vi utan hjälp. Det speciella berättarperspektivet med dess säregna begränsning av synfältet i rum och tid utnyttjar Aurell på ett mästerligt sätt för att få läsaren att påtagligt uppleva vad som sker just med omgivningens ögon och öron. Samtidigt bidrar det till att ge novellen dess dramatiska karaktär. Ty fast yttre händelser och dramatiska konflikter inte är väsentliga för ”Pingstbrud”, äger novellen en stark spänning som mycket beror på det fragmentariska, skenbart tillfälliga avslöjandet av skeendets olika faser. För att få ett grepp om det medspelande, medupplevande, som är det centrala i novellen, ska vi nu följa den från den upplevda berättarens synpunkt genom dess sju markerade avsnitt för att sedan också se, hur det som brukar räknas till ”bakgrunden” och ”staffaget” får liv och funktion i berättelsen genom dess speciella berättarperspektiv. Aurell kastar oss utan föregående presentationer och scenanvisningar rätt in i skeendet: Hon kommer opp igen, och står med mor sin och väntar på bussen måndag morgon, skall in till doktorn och få hostmedicin. Hon skälver och fryser och har alltjämt feber, för resten är det kallt i vädret än. Men med Elvira, sömmerskan, talar de om tyg och om sy hjälp före helgen. Det är iakttagaren-berättaren som inledningsvis talar själv. Efter hand får hans språk färg av dem han talar om, av deras tal och tankar: ”De har gunås bil där i huset”, ”karlstollen”. Eller snarare: det är inte så mycket färg av Karin, Betty och Elvira; kanske mer en allmän klang av bygdens språk, av andras omdömen som de kunde ha fällts. En bit av en replik når oss, tydligen viktig: ”— ett blommigt voiletyg —”. ”De vänder åter med sista bussen.” Det andra partiet av detta första avsnitt visar stadsresenärerna och de mottagande där hemma inför tanken på döden. Det är ett slags scen där berättarens ord blir någons tankar, som plötsligt uttalas; berättaren först ger fakta, antyder de agerandes stämning och de liksom bekräftar med egna ord, som i den första glidningen mot replik: De vänder åter med sista bussen. Den det är minst folk med. Snopna. Rädda. — Liksom tomhänta, säger Elvira. Och så återglidningen: Fast de hade både bakelsekartong och blommor och tyget. Det är genomgående fråga om ett slags svävning, där det är ytterligt svårt att avgöra, vem tanken eller repliken tillhör, och där övergången till direkt tal är nästan omärklig. Vi försöker en teknisk analys av det närmast följande stycket: (Berättaren:) Sammalunda hade de gjort inne i stan, suttit och kurat nästan tre timmar på matserveringen innan de tog den folktommaste bussen. (Glidning över i någons protesterande tanke eller indirekt refererade ord; kanske Elviras — det övergår ju i hennes direkta replik:) Men så kan han ju inte ha ment i alla fall. När han ändå inte behöll henne inne på sjukstugan — — Där de ligger som sardiner i en ask! säger Elvira. 582