GOBELÄNG MED LYSSNARE (Svävning igen. Kanske berättaren, kanske Bettys reaktion eller någon annans:) Och det kan ju hända. (Övergår i replik, som kan vara indirekt eller direkt tal; förmodligen Bettys — de två som direkt tal markerade orden är ju hennes:) Men när han sände med medicin och uttryckligen sa att hon skulle bli hemma så har han naturligtvis inte ment att hon så här utan vidare — — skulle dö? (Berättaren igen:) De kan se att folk rycker till nu. Men just därför tar Betty, mor hennes, detta ord i sin mun, tar det besvärjande i munnen. Blott för att ånyo höra, (glidning över mot Bettys tankar:) och låta dem få höra, hur orimligt, rätt och slätt orimligt det låter. Det är inte alls säkert, att man ska eller kan göra en uppdelning just så som här har försökts. Viss ledning, när det gäller att bedöma vart orden hör, och dessutom ett stöd för analysen kan man emellertid få om man hör författaren själv läsa sin novell. Tage Aurell läser med stort allvar i rösten, nästan stränghet. Långa pauser, även mellan fraserna; tonen är knapp, kort, ibland nästan abrupt, med kraftig snärt i slutfallet. Det för oss här viktiga är att han spelar hela texten; spelar i bästa mening, är ett med den. Det berättaren själv konstaterar ges utan speciell dialektfärg; tydlig färg får däremot de i denna framställning inlagda tankar och ord, som någon eller några i bygden har eller kunde ha tänkt eller fällt. (”De har gunås bil där i huset.”) Glidningen över mot markerad replik är mycket tydlig genom uppläsarens allt starkare inlevelse och dialektfärgning; det är en glidning över i tankar, som kanske är indirekt tal, kanske direkt tal utan att man klart vet vem som talar eller tänker; med glidning tillbaka samma väg från den tydliga repliken eller med andra växlingar mellan de olika lägena, som ger samma ”svävande” effekt. Graden av inlevelse i stämman och dia-lektfärgningen antyder hela tiden var ungefär orden hör hemma. I själva verket är det naturligtvis av ringa betydelse att kunna exakt fastställa varje ords karaktär och tillhörighet. Väsentligt är bara TAGE AURELL att Aurell med denna metod ger en närhet, som är av väldig verkan, och dessutom ett starkt intryck av kollektivt upplevande, vilket är av den största betydelse för totaleffekten. Genom inlevelsen gör berättaren sin verklighet intensivt närvarande för oss, placerar oss direkt bland dramats många medspelare. Detta är viktigt för de första scenerna i varje drama; grundväsentligt är det i ett drama där kärnan ligger i de medspelandes gemensamma upplevelse av ett skeende. När människor och problem genom denna sceniska inlevelsemetod har blivit ”verkliga” för läsaren (man ville säga åskådaren eller åhöraren) ställer berättaren (eller låter någon annan ställa) den obönhörliga frågan: ”Om hon likväl skulle ha dansat döden på sig?” Sedan gör han själv en återblick, en summering av förhistorien genom att återberätta vad som ”förtäljs” om ”slarvresan”. Han kunde ha gett dessa för berättelsen nödvän - 583