BENGT NERMAN diga upplysningar under hand, i dialog eller något slag av inre monolog eller på annat sätt. Aurell har känt vad novellens rytm fordrar — efter börjans upprörda närbild en av-ståndsbild, en vilopunkt. Han vidgar med sin återblick också kretsen av de medspelande i dramat och leder så naturligt över i det andra avsnittet. ”Upptinta backar äntligen, käringarna blir utomhus längre och längre stunder åt gången ...” Vi lyssnar med dem ”där de går och plockar och räfsar och städar”; lyssnar efter hur det är med den sjuka. Mest talar berättaren själv; men också här kan han leva sig in i människorna, vara otålig, frågande med de lyssnande: Men i dag? Har det timat något i natt? — en kort stund är rösterna vassa av otålighet innan de vänder om till budskapet i går kväll om hur dålig hon var. Vad vet Elvira på sin cykel neri vägen? — Vad har du hört, Elvira? ”Ekot” berättar här. Vi är i händelsernas utkant; hos dem som senare ska bli kör i dramat. Nytt avsnitt och närbild: in i centrum för pingstbrudsdramat med kampen om flicksjä-len inne hos handlanden Haglund. Han själv tycks ge färg i början, i en glidning mot replik: ... for lite för våldsamt fram med dem allesammans, satte igång med ett väckelsemöte så det sjöng i väggarna kring den sjuka och kring familjen och halvdussinet käringar han släpat med sig. — Det kan aldrig vara bra, säger handlande Haglund ... I det fjärde avsnittet är vi borta från centrum igen. Bilden visar ett vägskäl, där fot-bollsklubben står och hänger. Fästmannen uppträder. Några av hans repliker når fram till oss. Fotbollsklubben — ett odefinierat kollektiv — ger färg åt framställningen; den ser i ett ironiskt parti en annan sida av själa-kampen: predikanten och söndagsskolläraren cyklar förbi, likaså ”söndagsskollärarns yngsta jänta”. Det kommer som ur fotbollslaget: Hon är frälst såsom av naturen hon. Men hon blir grann likafullt. Episoden med flickan är en liten detalj. Den sätts in oväntat, chockerar kanske först, som stilbrytande eller som ovidkommande. Men den har en viktig funktion i berättelsen. Den ger en vardagsironisk relief åt frälsningsivern. Den är den första antydan om att ”en livets dag” måste komma, då det som nu är i centrum är ointressant eller glömt, också för fästmannen. Den pekar direkt på pingstbruds-motivet: frälst och Jesu brud i döden ska Karin bli vacker i sin brudklänning, lycklig i ”stundens fägring”. Söndagsskollärarns yngsta jänta ”är frälst såsom av naturen hon”. Hon är ju ett Guds barnbarn. ”Men hon blir grann likafullt” — fast hon har fått frälsningen gratis (hur det nu egentligen är med den saken: ”kort kjol och runda silkeben”) och i livet får det som Karin får i döden (åtminstone efter vad Elvira påstår). ”Att alltså döden kommer, backarna uppför — kommer —” Kontrasten blir häftig efter fotbollsklubbens funderingar, efter jäntan med silkebenen. Och i sin tur bryts denna konstaterande saklighet av en motsatt rytm, ett kollektivt rop: Vänd om! vänd om! detta är det ju ingen mening i, hon har inte levt än, kom igen ett annat år och ta en av oss att begynna med — Det är samma kollektiv, som senare hälsar den himmelske brudgummen: ...väck, å, slutgiltigt väck med den jordiske brudgummen, trots allt fick anden intet tag i honom. Plats blott för Jesus. Vi är här i det femte avsnittet inne hos Haglund och Betty och ser dem inför det nära hotet om Karins död; ser hur Betty ”för en liten stund tar ... tyglarna ur Haglunds hjälplösa händer, lägger dem i predikantens”. Bakom och över orden klingar tonfall ur bibeln: Löftena är stoft, hotelserna idel stoft. Betty Haglund däremot gör döden till en vän. Han 584