GOBELÄNG MED LYSSNARE skall bli här, ser hon, och så skall hennes hus vara hans hus. Hans hus och Jesu hus. Medgång efter världens sinne har de haft i alla dessa år... ”Men sen blir tiden kort över allt detta —” Karin blir frälst på dödsbädden. Det sjätte avsnittet ger ett svep över det som sker kring och efter hennes död. Det är en oerhörd kraft i detta parti, som ger medupplevandets höjdpunkt genom ett slags montage: dialog och citat klipps in i berättelsen, där ”glidningarna” är lika påfallande som i den första scenen. Det är de timmar då bygden lever starkast med, centrala för hela berättelsen. Samma krav ställs på författaren som i novellens början, bara ännu starkare. Reaktionen måste komma oss intensivt nära. Körens extatiska rop först; så är det berättaren själv igen. Men stycket om budet till ungdomen — ”budet om Skaparen i din ungdom” — får färg liksom av den som bär fram det: Och ur jublet ett bud från dödsbädden till de unga här i bygden som nu en middagstimme får finna sig i att hon i kraft av sin utkorelse är deras föresatte en stund. Glidning över mot ungdomens tankar eller talade ord: Lite vrider de väl på sig, lite hettar det dem i kinderna över fläsket och potatisen — det kunde ju lika lätt ha gällt dem. Predikanten ger de väl fortfarande fan, och det skall så förbli, men hälsningen direkt från henne — Klippt något som dyker upp för dem: Och så fort kan den kind som blossade bli kritande blek, så fort det sinne som bara lekte bli kallat till räkenskap. Och omedelbart berättarens förklaring: Det stiger ett slags grönblå strålkrans kring en och annan stump de minns ur söndagsskoltidningen, strålar kring versen i konfirmationsbibeln. ”Men sen tystnar berättelserna ut på kvällen, en efter en.” Elvira ensam håller ut: ”Lycklig hon Karin, påstår Elvira. Som svept henne.” Berättaren markerar sitt av stånd, som också är bygdens avstånd till Elvira, genom ordet ”påstår”. Avståndet ökar allteftersom orden ”Lycklig hon Karin” upprepas och kontrasteras mot andras tankar, som kanske går en liten bit längre bort än ackurat till körrgårn. Till andra planer för sommarn som väl äntligen är här nu än ackurat begravning. Tankarna formas till sist av någon som ett citat från prästen, ironiskt använt i rakt motsatt betydelse: ... i morgon den dag. Och då är ju hennes lycka — ja, det får vi väl säga, som prästen brukar uttrycka sig, då är ju hennes lycka av det slag du gärna avstår ifrån trots stundens fägring. Just för stundens fägring. Den avslutande scenbilden har en helt annan rytm och teknik. ”Åter en livets dag” — som ironiskt är begravningsdagen. Här finns bara en replik, slutrepliken ”— Och se för ett dåligt gräs —”, som tjänar till att visa hur intresset har vänts utåt igen, när begravningen är över, om den inte samtidigt har en svag ton av bibelns ”Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom ett blomster på marken. Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när Herrens andedräkt blåser därpå. Ja, folket är gräs!” eller något annat av de många likartade bibelställena. Stycket får färg av Haglund, där han mönstrar de tillstädeskomna skarorna. Ett brutalt sätt att visa hur livet återvänder: Karin skulle visserligen inte ha gått sin väg. Mens hon är ju inte den enda de hade, här är fyra ungar till, tämligen bra var och en på sitt vis. Den enda han tycker ser lite tufsig ut är fästmannen. Men i morgon är permissionen till ända så då går han inte kvar här längre och skräpar. Så är det till sist som berättaren själv steg fram och solidariserade sig med sina medmänniskor. Strax ovanför har det ännu varit ”de”: ”när de väntar på prästen”; men nu är det ”vi”: Med processionen som ordnar sig så fint och regelrätt som skulle vi aldrig gjort annat än marscherat så här på led. 585