BENGT NERMAN I slutvinjetten travar ”alla vi som inte har nånting att kratta och ställa med på körr-gårn” ... ”hemöver utefter de tre andra vägarna” — när döden inte längre spänner för går vi var sin väg igen, med risken att ränna emot eller att köra i diket. Det blir ingen chock när berättaren plötsligt börjar tala som ”vi” i slutpartiet. Vi har känt honom bakom hela tiden, lyssnande till människorna, talande med deras mun. Därför år identifieringen bara en naturlig utveckling. De sista tingen berättaren har att säga är också allmängiltiga: här kan han ställa in sig i ledet med de andra. * Genom sitt speciella berättarperspektiv, som röjer sig i scenbildernas rytmiskt växlande avstånd till Karin Haglunds drama och i detalj i varje särskilt avsnitts ”glidningar” och ”svävningar”, låter Tage Aurell oss leva med i en hel bygds reaktion på dramat. Vi lever ess in i människorna och deras sätt att se verkligheten. Men genom att verkligheten kommer till oss genom människorna (på detta egendomliga sätt, med glidning mellan berättaren och figurerna fram mot den slutliga identifieringen) får den liv, den dramatiseras. Tingen, det man brukar kalla ”bakgrunden”, blir aldrig bara döda kulisser, de får en aktiv roll i pjäsen. Vi kan se hur landskapet blir till. Aurell sätter oss utan egentliga scenanvisningar in medias res och liksom människorna i novellen bara efterhand får ansikten, får dramat förankring i något som först är atmosfär och som endast småningom får konturer och innehåll, blir till Tallmon. Se på novellens början: de står och fryser och väntar på bussen på morgonen, den är försenad, Karin får ett svimningsanfall. När bussen fortfarande dröjer talar de om familjens egen bil och om Haglund som har gett sig iväg med den. ”De vänder åter med sista bussen” — just för att doktorn har sagt att de ska skynda och de 586 inte kan eller vill förstå. ”Raka vägen!” — ”det är därför de ger sig så god tid den kilometern de har kvar ifrån vägskälet och hem”. Här i första avsnittet — före berättarens återblick — vet vi inte mer om miljön än detta om en väg och en buss som går till staden. Men vi känner hur dessa ting liksom har laddats upp och har fått verklighet genom de tre kvinnorna: ”bakgrunden” är engagerad i skeendet och blir därigenom levande. I det andra avsnittet blir bygden alltmer påtaglig. Upptinta backar äntligen, käringarna blir utomhus längre och längre stunder åt gången — de ser varann där de går och plockar och räfsar och städar. De ser också bygden och händelserna åt oss. Små detaljer ritar upp topografien och bidrar samtidigt att utveckla det yttre skeendet, t.ex.: I går kväll drog ett litet eko utmed åsen, det hörde de ja — om hög feber. och Elviras cykel: Vad vet Elvira på sin cykel neri vägen? — Vad har du hört, Elvira? Hon saktar inte farten, blott ett enda ord ropar hon till svar: — Bättre. Det vet de alla där de står och ser efter cykeln. När Elvira sen stiger av längre upp i dalen... Doktorns bil, som kommer och far igen, ger liksom ekot och Elviras cykel landskapet linjer och blir själv bärare av skeendet. Tingen laddas på detta sätt med betydelse, får ibland ett påtagligt symbolvärde. Verandadörren t.ex. som registrerar växlingarna i kampen mellan predikant och söndagsskollärare, mellan Betty och Haglund, kanske också mellan den jordiske och den himmelske brudgummen : Nästa dag är verandan öppen för predikanten. Men inte dagen därpå igen ty väckelsemötet har tröttat ut Karin: