GOBELÄNG MED LYSSNARE — Det kan aldrig vara bra, säger handlande Haglund och stannar hemma från butiken. Och stänger verandadörrarna. — Du stänger Jesus ute, jämrar sig Betty. Men Haglund är förtvivlad på skarpen nu, han får en mordisk glans i ögonen. Så ger hon med sig. I stället kommer söndagsskollärarn. Men inför döden är det Betty som segrar. Predikanten ”går åter verandavägen in näst sista dagen Karin lever”. Samma väg kommer också ”denne underlige med lien”, ”sitter ungefär där söndagsskollärarn satt i förrgår”. Med tyget, som skulle bli pingstklänning till Karin, har man nått ännu ett steg längre. Här blir tinget till en symbol som efter hand blir halvt medveten för de agerande och som bär ett stort stycke av novellens hela betydelse. När de på måndagsmorgonen står och väntar på bussen, skälver Karin ”och fryser och har alltjämt feber... Men med Elvira, sömmerskan, talar de om tyg och om syhjälp före helgen.” Ordet ”men” är viktigt. Det talar om att tyget och klänningen är något man trots allt hänger fast vid, att det börjar bli en symbol för livet. Intrycket förstärks: bussen dröjer, det svartnar ett slag för ögonen på Karin, man talar om bilen och om Haglund, men de ord som får nå fram är ”— ett blommigt voiletyg —”. När de så har varit i stan och fått doktorns dom är de Snopna. Rädda. — Liksom tomhänta, säger Elvira. Fast de hade både bakelsekartong och blommor och tyget. När sedan ”denne underlige med lien flyttar sig tätt inpå dem” får han höra att de just ingenting mer har än detta blommiga voiletyg till pingstklänningen. Karin har det hos sig i sängen och stryker med handen över det... Tyget är nu för dem en bild av livet, det enda de till sist klänger sig fast vid. Och Betty försöker sig på en liten skröplig, er-barmligt skröplig berättelse: — Jag skall ha det med mig, säger hon. När jag kommer till dig i himlen skall jag ha tyget med mig. Till sist är det ändå Elvira, sömmerskan, som får klä Karin till brud. Det är bara det att brudklänningen inte är av blommig voile och att det råder tveksamhet om lyckan och stundens fägring. Denna tendens att ladda tingen med betydelse, som är så påtaglig i exemplet med tyget, bidrar till det karakteristiska draget av konkretion i Aurells novell. Dramat står som helhet fast förankrat i solid verklighet, i en vardag som ger kraftig relief, ibland med våldsam verkan. Det finns vardagsdetaljer, som har en skenbart så tillfällig karaktär att de nästan bryter sig ut ur helheten. I slutscenen t.ex. efter inledningsradernas Och det är lastbilschaufförn från danskvällen som kör henne nu också, på granristäckt flak följer något som först verkar som en ren utvikning — ”för resten” står där också — men det stryker bara under att det åter är ”en livets dag”: Han har för resten sitt att tänka på, sist lördag var han full och rände bilen in i en kiosk så nu skall han i häkte i sommar. På samma sätt i novellens början, där Elvira cyklar med bud om febern. Hon svarar käringarna bara med ordet ”bättre”: Med detta enda lilla ord förhåller det sig dock så att Elvira tycker det kan vara nog åt Lina som alltjämt inte låtsas om dagsverkspenningen från potatisen i höst, nog åt Elin för hennes beständiga spe över nye predikanten, nog åt Signe för den gamla kärlekshistoriens skull. Det är emellertid inte fråga om någon utvikning eller om något slags pittoresk ”bakgrund” till en ”handling”. Allt detta är handling, är fungerande delar av dramat. Det är sidor av människornas sätt att uppleva och reagera, och det är ju det som i denna novell är det centrala. En sak till bör påpekas, därför att den så intimt hör samman med tonen i berättelsen, med berättaren-iakttagarens attityd till sitt 587